kalolina

Jag har aldrig varit med om att vuxna manniskor ska kontrollera mitt liv sa som de har velat gora de senaste tva veckorna. Det kanns for det forsta frustrerande och for det andra valdigt ovant, jag menar folk har inte behandlat mig som ett barn pa 1000 ar kanns det som. Jag vill bara sla och skrika pa allting runt omkring mig, far man lov att gora det?

Till exempel igar sa stannade jag hemma for jag hade arets mensvark, och jag har fatt forklara for fem personer varfor jag var hemma igar. Alla fnos att mitt svar. De ska vall ge sjalve fan i min smarta och vad jag gor och inte gor. Alla har olika sorters smarta och man kan inte jamfora den (dessutom en man ska far vall inte ens uttala sig?). Till exempel en av mina vanner far sa ont sa hon kraker, en annan maste stanna inne flera dagar och personligen far jag for javla ont i ryggen... ja allas smarta ar olika. SA VARFOR SKA NI LAGGA ER I SA JAVLA MYCKET?

Jag har aldrig kannt mig sa omotiverad till att plugga, jag ser ingen meningen med att lasa om kalla kriget for 4:e aret i rad? Jag gar till skolan och pluggar dar hela dagen, sen nar jag kommer hem ska jag plugga hela eftermiddagen ocksa for att hinna med mina deadlines. Och nar jag inte pallar det ligger jag (trotts det fina vadret) i min sang och raknar flackarna i taket. Och da brukar jag somna (eller bola om vartannat) och sen kan jag saklart inte sova sen pa natten och da far jag angest for att jag inte pluggat det jag borde.
Det var inte detta jag tankte mig nar jag tankte mig ett sabbatsar.

Nej, blir det inte nagon radikal forandring inom en vecka aker jag hem. Det ar synd, for jag hatar detta stallet just nu och vill egentligen inte aka harifran och hata massa saker for i sa fall kommer jag aldrig kunna atervanda. Men som det ar just nu, det funkar helt enkelt inte.
Jag kanner egentligen att jag inte ar klar med spanien, och spanien inte ar klart med mig iheller - men for tillfallet kanske vi ar riktigt trotta pa varandra och borde ta en paus.
Men ja, inom en vecka kanske Karolina Lindberg befinner sig pa svensk mark, just so you know.

Så mina vänner och fiender, damer och herrar – vad hände nu egentligen i onsdags?

För er som kanske inte vet så mitt år här i Spanien det räknas inte. När jag kommer hem måste jag gå om och inget jag har pluggat här kommer räknas in någonstans överhuvudtaget förutom det som jag själv sätter värde i.

Förra året var jag väldigt skoltrött och jag lärde mig att man faktiskt inte måste ha toppbetyg i allting – man överlever ändå. Jag var trött på att vara fröken duktig som allting gjorde allting rätt utan att få någonting för det. Ta bara ett exempel som att under hela grundskolan skolkade jag inte en enda gång, inte ens någon liten fjuttig studieverkstad eller elevens val.

Förra året insåg jag att det inte längre var lönt att hålla på så, jag lyckades till exempel få MVG i engelska även fast jag inte hade gjort allt man skulle. Man får lära sig vart man måste göra allt och faktiskt vart man kan (det hemska ordet) mygla. För jag är inte fröken duktig längre, man kan inte vara på hundra ställen samtidigt och göra hundra saker samtidigt – då går man i sönder. Mitt jag för två år hade tänkt latmask, mitt nuvarande jag tänker ”smart där tjejen!”

Så ja, min tanke var med detta år var att ta en paus och hitta lusten till att plugga igen. Och det har jag verkligen gjort, att se ett skolsystem som Spaniens kan inte göra en annat en glad för att man föddes i kalla trista Sverige. För att komma till saken; Nej, jag har knappt pluggat här överhuvudtaget för det första för att jag inte vill, för det andra för ingen har satt press på mig till att göra det och för det tredje att jag blivit informerad om olika saker hela tiden om vad jag ska och vad jag inte ska göra.

När jag kom hit så klappade de mig på huvudet och sa ”Nej, men det här behöver inte du göra, det här är alldeles för svårt för dig”. Och då försökte jag verkligen, man gav rätt snabbt upp när jag insåg att det faktiskt var för svårt för min spanskanivå – dessutom brydde sig inte en jävel ändå.

Sedan dess har inte någon sagt någonting förutom min Språklärare som har gett mig uppgifter för att utveckla min spanska. Visst jag har sett att vissa utav lärarna har kollat snett men jag har verkligen inte orkat bry mig, dessutom så om de vill att jag ska jobba så får de ju säga till mig? Eller har de kanske glömt vad de sa till mig en gång i höstas. När slutar det gälla, det kan inte jag veta om de inte säger till mig?

Min idrottslärare tog ut mig i onsdags och sa att hon ville göra upp en plan för hur jag skulle plugga tiden som är kvar. Bra tänkte jag, jag kan säkert lära mig något intressant plus att lektionerna kommer till att bli roligare. Så vi pratade om vilka ämnen jag ville satsa på, och att vi skulle samla ihop alla lärarna för att se hur vi skulle gå tillväga. Egentligen är detta något som borde hänt redan i höstas och självklart kunde jag tagit initiativ till att fixa det själv – men en sak; jag måste inte så varför skulle jag?

I alla fall, samtalet med gympaläraren gick bra även fast jag tyckte att det verkade lite jobbigt att behöva använda de små grå igen. När Nati kommer hem ber hon mig att komma till köket och hon säger då att min kontaktperson från skolan har ringt till henne.

N: Din kontaktperson har ringt idag. (Nu börjar hon skrika) Hon säger att du inte pluggar alls, du gör inga prov och gör ingenting överhuvudtaget. Du har inte lärt dig någon spanska alls, du kan varken prata, läsa eller skriva – din spanska är nästan lika med obefintlig.

Du pratar inte med oss och du är inte intresserad av att lära dig något om Spanien. Dessutom är det detta inget hotell du bor bo, det fattar du väll?

Varför pluggar du inte? Även fast det inte räknas så måste du plugga ändå och du måste bli godkänd. Men det kan du väll knappt med din spanska.

Du är den sämsta av alla svenskor som har kommit till din skola, den absolut sämsta. Som är minst intresserad och pluggat minst.

Det känns som att det är mitt fel, jag lägger skulden på mig, jag skulle ha varit hårdare mot dig. Sett till så du hade pluggat här nere hos barnen. Rafa klagar alltid på att du inte pluggar, men jag, jag har försvarat dig. eftersom du inte kan göra det själv med din egna spanska.

Och inga kompisar har du i heller, din kontaktperson sa att du bara var med Pepa, Lucia och Elena (okej, Elena går inte ens på min skola… det hade hon ju vetat om hon hade lyssnat på mig, och vaddå ska jag namedropa bara för att verka populär) på rasterna. Du bara sitter här och isolerar dig med dina svenska böcker och din svenska musik, du vet inte hur man lever i Spanien alls. 

Och du bara ränner ute om nätterna på helgerna och kommer hem mitt i natten, hon som var har förra året kom hem klockan elva på kvällarna. När din pappa var här och vi sa att du var ute länge om nätterna så bara ryckte han på axlarna. Är din mamma likadan, bryr inte hon sig om dig i heller?

Så där höll hon på hur länge som helst och jag tänkte att för guds skull sluta innan Paco kommer hem, sluta så inte helvetet bryter lös på riktigt. Men han kom hem och hon fortsatte, och av någon andledning så började inte han att skälla på mig.

Vi satte oss ner för att äta och jag börjar verkligen störtböla. Och jag blir så arg på mig själv för att jag inte är som en sten mot dem, jag vill inte visa mig så svag att jag börjar gråta inför dem. Stenansikte, det är vad jag velat vara egentligen.

Men jag antar att när någon säger att man inte kan det som man kämpar med varje dag för att lära sig, då måste man väll få reagera på något vis?

Jag vill även att ni ska veta att nej, jag pratar inte skärskilt mycket med de i min familj för jag tycker att det är pinsamt att prata med dem. Jag blir stressad och säger hela tiden fel eftersom de inte har tålamod att lyssna på mig. Barnen kan skratta när jag säger fel och hela deras kroppsspråk uttrycker att: jag fattar inte ett dugg vad du säger och jag lyssnar inte i heller. Då blir i alla fall jag väldigt osäker på mig själv och min spanska.

Vad tror hon för övrigt, att jag kommer ha mer lust och självförtroende till att prata spanska när hon säger så där?

Hon fortsätter att tjata på om att jag inte kan någon spanska, att jag är sämst av alla som kommit hit och att nu måste jag sätta mig och plugga varje dag för att bli godkänd på proven (och då lade hon även till att ”även fast jag inte förstår hur det skulle gå till”). Och hela tiden gråter jag så mycket att jag nästan tror att jag ska snora ner min soppa.

Tillsist säger P att: ja, hon har fattat. Det räcker nu, nu får vi se framåt istället och se till så hon blir godkänd istället. Och så tar han min panna i hans händer, pussar mig på pannan och säger: tösen min, gråt inte.

Hon slutar faktiskt efter nästan 45 minuters nonstop negativ kritik och förolämpningar.

Vad i helvete är fittkärringens problem? Varför ska hon spela martyr och ta på skulden på sig själv. Vem tror hon att hon är? Mina föräldrar har aldrig någonsin gett mig en sådan utskällning som hon gjorde, tror faktiskt inte att någon gett mig det överhuvudtaget, och jag tycker inte att det är hennes rätt att göra det i heller.

Inte chans någonstans att jag tänker komma hem klockan elva på kvällarna, jag är myndig om mindre än två månader? Och varför skulle hon börja spela på att mina föräldrar inte bryr sig om mig och släpper mig vind för våg? Jag har förtjänat att få vara ute då jag i princip nästan alltid kommit hem i tid.

Varför ska hon säga så om min spanska när det inte är sant? Varför ska hon säga så om att jag inte har några kompisar när det inte är sant och hon dessutom kommer med fel fakta?

Vet hon vad jag läser för böcker eller vad jag har för musik i min dator?

Varför behöver hon informera mig om att jag är sämst av alla svenskor som kommit hit, tror hon att jag mår bättre av det?

Fy fan vad trött jag är på allting – på henne.

Jag är så förbannat jävla arg för att min kontaktperson inte kunde komma och säga det rakt till mig, varför gå bakom min rygg och ringa till Nati. SAY IT TO MY FACE. Jag är så jävla arg för att de behandlar mig som en barnunge och pratar överhuvudet på mig. Jag är skitarg för att Nati skäller på mig, hon är inte min mamma, vad tror hon?

Jag är ledsen, men stannar jag här kommer jag att bli bitter och jag vill inte bli bitter innan jag ens hunnit bli vuxen på pappret. Det här stället ger mig ångest och jag vill här ifrån. Jag är inte glad här och jag har inte skärskilt roligt i heller.

Nu har jag fått mer distans till det när det gått en vecka men jag har fortfarande inte smält det och är mer beredd än någonsin att verkligen göra något åt min situation – riktigt vad det har jag inte kommit underfund med än.

Förresten: Som grädde på moset sa min gympalärare att jag blivit jätte tjock, onsdagen den 15:e april var verkligen inte min dag.