kalolina

Jag har vatt sjuk de senaste dagarna, och det har ju sugit en aning. Legat med huvudet i papperskorgen (denna gång utan någon som höll i mitt hår) och fått min motion genom att springa mellan sängen och toan.

I skolan har vi börjat med prov nu, men jag behöver inte göra dem hahaha, soft!

I skolan frågade tjejerna i min klass om:

- Är Sverige med i EU?

- Ja, svarade jag.

- Har ni €?

- Nej.

 - Men då är ni ju inte med i EU.

Ibland vill jag bara slå på dem för att de är så jävla mkt bakom flötet. Åh vad frustrerad jag blev när jag inte kunde argumentera för att Sverige visst fandå var med i EU och man behöver inte vara med i EMU för att vara med i EU. Jag höll på att dö.

Pacos kusin (som har placerat mig i familjen som jag bor med) var inne i vår klass häromdagen och började fråga ut mig om allt möjligt. Hon har alltid varit väldigt snäll mot mig och så även denna gången.

Hon sa att ”Karolina är faktiskt här alldeles själv, i ett främmande land och med ett språk som hon ännu inte behärskar. Och hon kan redan fler språk än någon i denna klassen, vilka språk kan du?” ”Ja svenska, engelska och lite spanska” Det var typ då det gick upp för halva klassen att NEJ man pratar inte engelska i Sverige.

Sen fick jag sitta och prata svenska för mig själv framför hela klassen. Egentligen kunde jag ju sagt vad som helst, som shit vilken sned näsa du har och tycker du verkligen att vita slingor är fint? Men jag stod över i fall där fanns någon svensk insider spion i klassen.

Det är rätt många som säger att de tycker det jag gör är starkt (att vara i ett nytt land, vara från familj&vänner etc.) och det värmer lika mkt varje gång.

På fredagen var vi lediga för något helgons skull igen och det firades in på torsdagen. När jag kom hem började skyttetrafiken till toan och det är först nu som jag är halvt bra igen.

Tjingentjongentioballongen

Ibland när jag längtar hem och tycker synd om mig själv och gråter en skvätt är jag så dum att jag tar fram den här:

En bok fylld med bilder av Bella och mig som Bella har gjort. Hon hade duktigt smugglat den till min pappa utan att jag sett det och min pappa gav den sen i sin tur till mig på Kastrup.

Så fort jag kom förbi säkerhetskontrollen rev jag upp kuvertet och såg den finaste versionen av mina och Bellas små resaiväg-brev, och jag började så klart böla som en bebis. Ser ni så fin den är?

Och när jag har tagit fram den tycker jag ju såklart ännu mer synd om mig själv och bölar ännu mer!

Och för att göra allting lite värre sätter jag på sorglig musik och kollar igenom bilder. Roliga bilder, fina bilder, bilder med minnen och bilder där vi är så snygga så jag inte vet var jag ska ta vägen.

Fina bilder

Bilder med minnen

To hot to trot

Också bilder som får mig att frusta av skratt mellan all gråt.

Det är nu lite mer än fyra veckor sen jag ens hörde era röster och jag är rädd att jag inte klarar att höra dem heller utan ett total-break-down. 

Jag har underbara vänner och jag älskar de något ofantligt. De är ovärderliga och det har jag insett mer än någonsin nu.

Kärlek till er.

På måndagen frågade de mig om jag ville följa med till en cortijo. Ja tänkte jag, varför inte?

Jag hade aldrig svarat ja om jag vetat vad det var för något och om jag hade vetat att farfarn skulle köra dit. Bilen var full av ungar, ingen var fastspänd och ändå körde han i 120. Om det hade varit mina barnbarn hade jag kört som en snigel. På vägen var det någon som vallade sina får och det var nog den ända gången på hela vägen som han saktade ner.

En cortijo var en bondgård. Jag har sett höns, grisar och får förut samt att jag inte är fyra längre så det var inte så himla intressant. En timme senare åkte vi tillbaka lika snabbt som vi hade kommit dit, minus får. På vägen fanns det valnöts- och mandelträd så vi stannade och plockade lite. Mums! Trotts allt mitt klagande på abuelo så tyckte jag om honom mycket. Det var en söt liten välklädd herre som behandlade mig precis som han behandlade sina riktiga barnbarn.

Sedan var det dags att åka tillbaka till Cordoba igen. Vi stannade på en vägren för att Jesus kräktes och jag var så pinkignödig att jag var tvungen att göra mina behov ute bland olivträden. Visste ni att marken runt olivträd är väldigt väldigt geggig? Det visste inte jag, annars skulle jag aldrig ha satt min fot där. Mina skor blev nämligen festivalgeggiga på två sekunder. När jag gått halvvägs i den halkiga leran till mitt utsedda olivträd att kissa bakom skrattar Paco till mig: att vi stannar till vi en bensinmack istället, kom upp med dig nu!

Det första jag gjorde när vi kom hem var att hoppa in i duschen och borsta tänderna. För jag vet inte vad som var äckligast, att jag inte borstat tänderna på hela helgen eller den uppklippta stelnade tandkrämen (som såg full ut av massa räliga bakterier) eller kanske det faktum att jag inte bytade kläder och duschade på hela helgen. Jag vet inte, avgör ni.

På söndagen var det dags att fira jungfrun så vi åkte upp i bergen till något kyrkaktigt. Natis pappa som knappt kan se körde, jag har aldrig varit så rädd i en bil. Det slår till och med när vi körde mittemot en lastbil på fel sida av vägen i Egypten - så jävla illa var det. Parkerade rakt in i en container gjorde han också. Efter kyrksaken var det en massa mat och allting var så himla gott... jag börjar se ett mönster, food makes me happy! Det var så Emil i Lönneberga-aktigt (ni vet då när de har kalas i Katthult och Emil rymmer ut ur snickerboa och gömmer sig bland korvarna) ja så kändes det. Flickorna hade söta klänningar och rosetter i håret och pojkarna hade skjorta och vattenkammathår. När vi kom tillbaka till byn satt Paco med delar av Natis släkt på torget och umgicks. I byn finns 1000 personer och Nati har 200 kusiner, det kändes som att alla i den där byn var släkt på ett eller annat sätt. Jag satt med i flera timmar och det kom in nya saker hela tiden, salami, vin, serranoskinka, ost, öl, bläckfisk och andra spanska smårätter. Vi satt där tills det blev mörkt och sen lite till. Det är en sak som jag älskar här, att man inte tänker något vidare på tiden - utan bara är. Inte tänker på framtiden, bara är här i nuet.

Det var axels tivoli som gällde för denna kvällen också och eftersom det inte var så kallt så att snoret stelnade denna kväll var jag inte en sådan surpuppa som jag varit föregående. Nati träffade en kusin (oh, vad ovanligt) som var i min ålder och jag följde med henne och hennes kompisar och käkade pizza till kvällsmat. Åkte karusell gjorde vi minsann också innan vi drog vidare till en pub för fotbollsspel. Måste jag ens säga att jag blev lika seriös som Monica Geller? Och när ingen ville spela mot mig mer skulle det dansas istället, flamenco denna gång. Så jag började elefanta mig åter. De frågade vad man dansar i Sverige och ja, vad dansar vi egentligen - töntig folkdans i ring. Det kan jag ju inte visa då måste de tro att alla svenskar är jättetorra, så jag visade "små grodorna" istället. Varför kan inte vi ha salsa som nationaldans?


Oskulden i egen hög statyperson



Den fina parkeringen

Alla i Andalusien var lediga på måndag för att fira något helgon eller någon jungfru (hallelujah, fast vem är jag att döma dem, vi firar för fan en gås) så familjens två överhuvuden tänkte att det passade sig att åka iväg. Det var Cadiz vs Natis by. Det var 3-3 men Natis fuckingjävlabajs-by vann ändå.

 vs

Så på lördagen var det bara att ta sig upp trots gårdagens äventyr för att jag hade fått förmaningar tusen gånger att klockan 10 åker vi, då måste du vara klar. Mycket är spanjorer bra på, men tider och organisation är nog inte direkt en av de sakerna. Klockan elva lämnade vi huset (då hade jag suttit och väntat en och en halvtimme) och började den 5 timmar långa bilresan.

De hade varnat mig för att det skulle vara kallt där, men jag tog inte en spanjor som sa att det skulle vara kallt på allvar. Big big misstake. Det var bananaskallt där och jag hade inte mycket kläder alls. Byn var liten och tråkig, inne i huset var det lika kallt som ute, glasen var inte rena, Natis mamma höll på att hosta hela tiden utan att hålla för munnen ut över all mat, min näsa höll på att frysa till is och på det hela taget tyckte jag väldigt väldigt synd om mig själv.

Jag tänkte ringa till antingen mamma eller pappa och beklaga mig en halvtimme, men jag tror inte att de hade tyckt synd om mig ändå - och just då behövde jag någon som tyckte väldigt synd om mig. Så jag gick och la mig istället i den skabbiga sängen med de skabbiga lakanen och virade in mitt huvud i min sjal för att inte förfrysa ansiktet. (Helt seriöst, det var snömannen kallt och jag hade tights, gympaskor och en mff-hood, allt i grått, jag kände mig en aningen grå också så det matchade ju.)

I byn var där ett axels tivoli (fast sämre) helgen till ära och de tvingade ut mig på det. Och utan täcket och sjalen i huvudet blev det olidligt kallt. Jag trodde att jag skulle dö, så Paco drar in mig på en bar för att han ser att jag håller på att frysa fast i marken. Inne på baren fick jag en cola och till colan en tapastallrik med räkor, då blev jag lite mindre fröken bitter.

En timme senare gick jag och la mig med dubbla strumpor och sjalen virad så många gånger som den räckte runt mitt intelligenta huvud (det var värre än att sova i tält).

Helgen började med utgång i fredags, på ett ställe som heter Silos där Pepa jobbar. Eller jobbar och jobbar, hon delar ut flyers. Hela torsdagen satt vi i stan och kollade ut de snyggaste som vi ville skulle komma och delade ut flyers till dem "Eh Amigos, vad ska ni göra imorron?".

Fredagen var riktigt rolig och väldig lyckad. Och tjejer blir kompisar genom att kissa med varandra här också (skönt med ett internationellt språk, typ). I entrén fanns det vakter och kollade leg, och ni som sett mitt studentleg vet att det ser ut som ett klipp- och klistra objekt som någon av mina kusiner gjort på dagis.

Vakten var lika bred över axlarna som han var lång och jag höll på att kissa på mig när han kollade på mig som att jag hade dödat 3 bebisar, haft tidelag med en häst och rånat 50 gamla gubbs. Jag körde med valpögonen och fick glida förbi in en sekund senare. 

Väl inne spelade de "show me love" och det kändes som att jag skulle börja böla för att det var inte rätt personer som jag stod där och sjöng med. Alla dansade och om jag någonsin känt mig klumpig förut är det ingenting mot vad jag kände nu. Jag stod och höll takten med huvudet ett tag tills jag kom på att jag var här på låtsas och den gipsade elefanten började hoppa runt som bara gipsade elefanter kan. Vad gör det om jag dansar som en elefant på låtsas? Inget tänkte jag och hoppade upp på högtalaren!

Sen fick jag springa hem för att komma i tid.

Det finns en tjej i min klass som har suttit och stirrat på mig men aldrig pratat med mig sedan den första dagen i skolan. Hon ser ut att gå i femman, pratar lustigt, är kort i rocken, har en fjunig mustach och grädde på moset så sitter hon ju som sagt och stirrar på mig. Typ som när Eleni satt och stirrade på Lousie i sexan - fast omvända roller. Jag kallar henne för stirret i mitt huvud, och enbart i mitt huvud pga:

1. Jag vet inte hur man säger stirret på spanska

2. Jag kanske ska passa mig för vad jag säger till vem.

Min klass är tydligen den stökigaste och pratigaste på hela skolan så idag var alla tvunga att byta platser. Jag tänkte "Jag kommer komma med stirret, jag kommer få sitta med stirret for ever and ever".

Fem minuter senare satt jag bredvid stirret (såklart!).

Jag har suttit bredvid henne hela dagen och hon har fortfarande inte satt något, bara stirrat. Om hon inte passar sig blir hon nog vindögd på ena ögat och ballögd på det andra om hon ska stirra på mig från sidan sådär. Jag har inga böcker för jag har alltid tittat i Pepas böcker (och jag tänker inte använda mina värdefulla pengar för att köpa böcker som jag inte ens förstår en femtedel av), så jag tänkte att jag får väll titta i stirrets böcker. Det fick jag nog inte för hon drog boken så långt bort att den var på väg att ramla av bänken och lade armen framför - TÖNT!

Igår var jag lite sjuk, jag hade superont i magen och mådde illa - så jag gick hem, sov i tre timmar och fortsatte ha ont resten av kvällen. Idag består mitt huvud av en stor snorboll.

Jag måste säga att jag är glad att jag inte går i skolan här på "riktigt". Det mesta känns så inrotat och tvunget att gå i samma gamla spår. Lärarna reflekterar knappt över sina utbildningssätt utan gör som de gjort i alla år. Det är inget självständigt arbete och inga inlämningar. Utan bara lektionsanteckningar, frågor ur boken och prov. Prov på alla ämnena är det under två veckor i november. Prov varje dag och ibland flera om dagen. Hur osmidigt är inte det?

Det känns inte heller som att lärarna ens anstränger sig för att få sina elever att gilla dem. Jag menar inte att lärarna ska fjäska för eleverna, men som lärare måste man väll ändå försöka väcka intresset för just det ämnet som man själv utbildar i? Det känns som att lärarna förväntar sig all respekt i världen, men knappt ger någon respekt tillbaka.

Därför är glad att jag är här på "låtsas", för det känns verkligen som att jag är här på låtsas. Jag har sagt det till mig själv (att jag är här på låtsats) för att inte bry om att jag säger fel när jag pratar på spanska. Varje sak som jag tänker på att vilja sälja försöker jag alltid säga, utan en tanke på hur fel det än blir - för jag är ju här på låtsas. Som första veckan råkade jag säga kycklingsnopp istället för kycklingbröst och prata med mig salladen istället för ge mig salladen.

Förra fredagen fick jag ett paket från Sverige, ifrån min far närmare bestämt. I paketet fanns det knäcke och kalles, åh så gott! Har aldrig varit något kaviarfreak innan men de senaste månaderna har jag börjat älska det. Så sent som i grekland åt jag inte kalles en enda gång.

Tack bapi <3!

Häromdagen var jag, Nati, Rafa och Jesus i parken. Så här såg det ut där och så här ser de ut:

Jag tror att det var här som nagon tog hans spade

Jag har fått ytterliggare två smeknamn, de är:

Karol (är det jävla skämt eller? Karol what, vad fan är det för namn?) av tjejerna i klassen.
Och

Iiiiiiina av Jésus

Så numera reagerar jag på: Karolina, Karro, Karo, Karol, Kalolina, Grönland och Iiiiiina.

Igår hade nått universitet här i staden "inspark" eller vad det var (om man nu kan kalla det för inspark). Jag hade inte velat stå på en parkering med ett plastglas från Lidl med Rom och Cola i om det hade varit min inspark. Men som tordsdagsnöje kunde det inte bli bättre. Stå i solen med sina nyfunna vänner, dricka rom och skratta åt saker jag ännu inte förstår. Kvällens inledare var antingen "Har ni is?" eller "Hallå, hon är svensk", men den bästa var den kombinerade, "Hallå hon är svensk, kan vi inte få lite is av er nu?" Jag kan nu flertalet  "helan går"-visor och svordomar på spanska men jag vet fortfarande knappt hur man säger 1000.

I veckan har vi haft mässa eller vad det heter i den lilla kyrkan inne i skolan. Prästen stod och prata i en halvtimme ungefär, han hade spets på sig - vad gardinaktigt och gulligt!

Prästen sade: Blablablablabla blabla blabla blaaaaaaa. Armeeeen! (ni som har sett Sunes Jul förstår)

Jag trodde jag skulle få sitta och slappa i en halvtimme men nej. Man ställde sig upp och satte sig ner hela tiden för att be med prästen. Det lät som en sådan läskig sekt som man sett på TV när alla säger samma ramsa samtidigt, men det är kul att höra på också. Jag stod som bäst och inspekterade det fina taket när jag inser att alla satt sig ner på knä. Jag sätter mig ner snabbt, men är osäker på allt; hur ska jag ha händerna, ska jag blunda eller ska jag titta, om jag ska ha ögonen öppna vart ska jag titta, i marmorgolvet, det förgyllda taket eller på den söta prällen i spets?

Oj, prällen has gone wild tänkte jag när han började hälla upp vin. Fede ferren i kappellet! Vin to everybody (jag har ju aldrig varit på mässa förut, jag har inte ens konfirmerat mig, så jag vet inte riktigt hur det går till) men nä, spetsmannen drack upp allting själv. Sen kunde de som ville sätta sig på knä längst fram och få äta lite bröd (sådant där äckligt pappbröd) och vips hade de ätit lite av Jesu kropp. Oh, vad fantastiskt! Det var intressant faktiskt, men jag tänker nog inte gå på det varje vecka, och det behöver jag inte heller.

Min hemska ekonomilärare trodde att jag var från Finland.

1. jag är inte jättevit
2. jag är inte superblond
3. jag har inte blåa ögon
4. jag har inte vodka med mig i skolväskan
5. jag är inte född i en bastu

Kan inte påstå att jag började tycka om henne mer

En annan trodde jag var italienare -  jag tycke om vad jag hörde.

En del har blandat ihop Sverige och Schweiz (precis som vanligt) och trott att jag var från Schweiz. Så nu är jag, polsk, tjeckisk, finsk, italienare, schweitsk och sloven. Men mest svensk.

Man skriver alla årtal med romerska siffror. Det är jättesvårt, jag fattar ingenting.

Man har skor på sig inomhus. Jag vill inte ha skor inomhus, varför ska man ha skor inomhus?

Jag har börjat känna mer och mer frustration av att inte kunna uttrycka sig och prata. Det är jättejobbigt, att man inte kan svara ordentligt när någon frågar någonting eller starta en konversation.

Jag var med Nati på hennes jobb en dag som ligger i en annan stad, så här är bilder från den staden och lite från igår:

Au revoir!