kalolina

I lördags var vi först pa en marknad som ar aterkommande vart ar, hippie/hantverks/matmarknad! Jag ville ha allting, men sakerna var sa himmelens dyra.
Sen var vi runt I stan, motte upp med lite folk och sen gick vi hem till Maria och at. Det ar verkligen totalt omojligt att ata nyttigt nar man ska ata ute med sina kompisar har, det ar bara pizza som galler. Det nyttigaste som fanns var Pasta Carbonara sa det kakade jag.

Jag och pepa avslutade kvallen med nagra killkompisar till henne ochpolisjakt genom halva Cordoba!

Jag gick hem från skolan idag, jag har mensvärk i hela kroppen och ont i huvudet. Det var bara Lola och jag hemma och tur var väll det – annars skulle jag säkert kunna få en kommentar som inte sa det direkt ut men undermeningen hade varit: du är kvinna, du får väll skylla dig själv att du har mens.

Lola gick iväg och köpte ett speciellt bröd som smakar som munkar till mig och sen satt vi och åt dem och pratade jättelänge. Jag tycker så himla mycket om Lola, hon är en sådan genomgod människa. Hon är någonstans över 50 har tre barn och två barnbarn.

Vi diskuterade familjen lite och hur jag kände och hon sa att N var en oerhört svår människa att få kontakt med och att P:s kvinnosyn inte var helt okej, dessutom är ungarna dåligt uppfostrade. Alltså är det inte något jag inbillat mig under de fyra månader jag har varit här, Lola som har varit här sen Paco var bebis sa det som jag kände och hon som varit här så länge kan väl knappast ha fel.
Det var välldans skönt att få prata med något, lätta på hjärtat lite och ha någon som brydde sig om en när man hade ont (när jag har ont eller är förkyld får jag för det mesta skylla mig själv anser de andra i huset).

Jag gillar Lola, Lola gillar mig, perfekt kombination!

Jag ser ut som en hockeyfriseradpudelchampion. Jag har varit hos en annan frisör än min farbror en gång i hela mitt liv, och den gången blev jag inte imponerad. Jag var fyra bast och bad henne att klippa luggen lite, när hon var färdig hängde den typ två centimeter från rötterna. Därför förväntade jag mig inte skärskilt mycket när jag gick till frisören i torsdags, det visade sig att de låga förväntningarna till och med var för höga.

Vi kom inte överens redan från början när hon sa att hon skulle tvätta mitt hår (varför ska du tvätta mit hår, jag vill inte ha ditt budgetschampoo i mitt hår, jag har precis duschat mitt hår, låt mitt hår vara!)

Bitchfrisören: Jag kan ju inte klippa dig om inte ditt hår är blött

Nej gud vad svårt det måste vara att klippa ett torrt hår, det gör inte min normala frisör typ alltid och det blir alltid jättebra

Så tillsist gick jag med på att hon skulle tvätta håret mitt och huvudmassös är nog aldrig yrket hon ska satsa på (inte frisör heller men den utbildningen har hon på något mirakulöst sätt redan genomgått och klarat). Hon var så oförsiktig och hon borstade håret så aggressivt att man kunde höra hur hårstråna bröts av.

När jag väl skulle klippas satt jag som en blöt hund och mitt hår droppade åt alla håll och kanter. Jag hade bett henne om att hon skulle klippa topparna och jämna till ena sidan eftersom håret blev längre på den sidan när jag nu ville byta bena och bara jämna till luggen så det var lika långa på båda sidorna.

Hon klippte upp överhåret så mycket att det kändes som att jag ville börja gråta. Och luggen som jag sparat ut de senaste två åren knipsade hon av innan jag ens han öppna munnen för att protestera. I TVÅ ÅR har jag sparat ut den, fattar ni? Nu ser det ut som jag har en lugg på utväxt, vem fan vill ha en lugg på utväxt, lugg på utväxt är bland det fulaste som finns. När hon tydligen har klippt klart mitt hår frågar hon mig om hon ska borsta mitt hår också.

Nejmen jag tar med min egna borste nästa gång så gör jag det själv

Nej, svarade jag eftersom jag inte kunde få henne till att sluta klippa mitt hår snabbt nog. Så hon fönade mitt hår i typ en minut och gjorde sen inget alls för att jag skulle se anständig ut. Vaddå, ska man betala extra för att de ska föna till en frisyr, eller vaddå ingår inte sånt?

I min gå-till-frisören-värld fanns tidigare bara fenomenet att det kanske råkade bli lite kort (herregud, vad många gånger jag har klagat i onödan, för mitt hår har alltid blivit jättefint, det är bara jag själv som aldrig vill inse att man måste klippa en viss del för att bli av med det slina) inte att det liksom blev fult. För fult är precis vad det blev! Jag ser ut som en champion. Jag har en hockeyfrisyr. En lugg på utväxt. Jag kan inte sätta upp håret. Och det blir varken fint när jag plattar, lockar eller huvale låter det vara precis som det är. Det är bara rosa eller blå färg som fattas för att jag ska ut som en nyfärgad och nyklippt pudel. Jag ser ut som en billig tuggummituggande raggarbrud som har en pojkvän med bilar, öl och hockey som största intresse.

Detta var andra och sista gången jag låter någon annan än Lars klippa mitt hår. Lars, du får aldrig någonsin pensionera dig och om du nu skulle få för dig att göra det ändå tänker jag aldrig klippa mig igen! (jag förstår mig ärligt talat inte alls på er som låter nya frisörer klippa er hela tiden, hur vågar ni, hur vågar ni lägga ert hår i ständigt nya okända händer?)

Jag ska gå med mössa i ett år, fred ut!

Jag har känt mig väldigt vemodig, nedstämd och irriterad den senaste tiden. Det har blivit många samtal i panik till både mamma och pappa.

Familjen jag bor med bråkar hela tiden, mest mamman och pappan, och även föräldrarna på barnen, ibland går det till och med utöver mig. Det känns lite som jag återupplever mina föräldrars skilsmässa varje dag. Och nej, det är inte så jävla roligt.

Pappan i familjen har alltid rätt, alltid, alltid, alltid! Och han kan få vem som helst att känna sig som en komplett idiot bara genom att titta på en. Vi säger att jag springer runt utan skor i huset kan han titta ner på dem och säga, ”men gud vad äckligt” (och ger dem samtidigt en mer fördömande blick än vad jag någonsin gett mina breda ankfötter). Eller att något av barnen råkar tappa mat på golvet ”ditt svin, kan du inte äta?”. Det känns som att man måste trippa på tå för att undvika utlösa ett utbrott, det känns som att man är ständigt i vägen.

Jag hatar när folk skriker, jag lyssnar inte när folk skriker på mig, jag snarare stänger av öronen och gör tvärtom mot vad den som precis skrek på mig att jag skulle göra. Jag måste säga att vi har alltid haft en väldigt lugn och fin ton hemma i Sverige, både hos mamma och pappa. Jag klarar inte av när folk skriker, det gör mig så stressad att det känns som att jag ska gå sönder.

Om jag inte vetat bättre hade jag utan tvekan trott att de låg i skilsmässa, men det känns fortfarande bu bu tabu här. Så det tror jag knappast, även fast det kanske hade varit bäst för alla parter.

Just det, han kan vända exakt allting till att det är ens egna fel. Och jag, jag gör fel mest hela tiden. Det spelar ingen roll hur jag gör saker så är där alltid något fel.

Jag bor väldigt bekvämt, det är ett stort fint hus vi har städerska och det finns nog betydligt hemskare ställen – men är priset värt det?

Jag har funderat mycket på att byta familj, byta destination, åka hem och andra små idéer har tagit form i min naiva hjärna. Jag har bestämt mig för att rata alla samtliga och skaffa mig lite skinn på näsan och skrika tillbaka när folk skriker på mig. Det är nog på tiden, annars kommer jag nog inte överleva i något land utanför Skandinavien.

Det är nog en fin familj egentligen, bara inte just nu.

...ja det tycker de ju självklart inte själv, i min familj får jag till och med höra dem misshandla det fina ordet jämställdhet när de påstår att deras familj är det. För jämställd är ju verkligen det sista det är, och det är bara skrattretande när pappan i familjen påstår att hushållet skulle vara jämställt.

Låt mig ta en vanlig dag: Han går upp och äter frukost, plockar fram femtio grejer, äter två, lämnar framme allting och går till jobbet. Ingen av ungarna gör sin egen frukost eller hjälper till, de sitter i soffan och väntar på att bli serverade. Det spelar ingen roll om de är jätteförsenade, de hjälper inte till ändå.

Sen kommer han hem till en färdig lunch och ett färdigdukat bord (det har jag gjort, bordet alltså), äter och går där ifrån. Jag eller någon annan av kvinnligt kön tar bort hans grejer och jag sätter in allting i diskmaskinen – eller som nu, ve och fasa, diskar allting. Han tar alltså inte ens bort sin egen tallrik.

Sen kommer ungarna hem från skolan och ska ha mellanmål, det går ungefär till som på frukosten. Då sitter mamman ibland praktiskt taget och matar sina barn (obs på 8 och 11 år!!) för de är för lata att sträcka sig efter tallriken.

Så var det dags för kvällsmaten, då dukar jag bordet ännu en gång (och spanska dukningar och avdukningar ska vara så jävla klyddiga, dukar, underdukar, sopa efteråt och massa annat) och om vatten inte passar herrarna skriker dem till sin mamma att springa och hämta citronläsken. Som de själva är typ fem meter ifrån. Eller kanske vill de ha pommes som står framför näsan på dem, då skriker de till mamman som står inne i köket att komma och hälla upp till dem (AH, FÖR HELVETE JÄVLA UNGAR STRÄCK ER FRAM OCH TA DET SJÄLVA?!).

När vi ätit klart plockar jag undan och ställer ännu en gång in allting i diskmaskinen. Får jag någon hjälp? Nej. Ber någon mig att göra det? Nej, de frågar inte. De förväntar sig att jag ska göra det. Om jag totalvägrar, går där ifrån och försöker föra feminismens kamp i det tysta? Då kommer de och hämtar mig, plus att de lägger någon spydig kommentar.

Just det han avslutar dagen också. Då tar han fram samma femtio grejer som på morgonen plus att han kokar te. Han lägger i löste rakt i kastrullen och teet hamnar ju överallt förutom där det ska, i kastrullenjävlen! Och sen låter han alla saker stå så tills någon annan ställer in/undan dem.

Detta är också en väldig omställning mot hur det är hemma, där mina föräldrar ber mig att diska, säger tack efteråt och ifall jag diskat när de var hemifrån ser de i alla fall att: wow, där är ingen disk! Det ser definitivt ingen här och att få ett tack kan man knappast förvänta sig.

Denna familjen skrattar ordet jämställdhet rakt upp i ansiktet.

Karolina, skaffa dig aldrig en spansk man.

Det jag har lärt mig hittills: Jävlar vad barn är energikrävande

Det verkar jobbigare att få runt ett fungerande hushåll med tre barn och en extrabebis (ja, gissa vem?) än det mest stressande arbetet som finns på denna jord.

Jämställt in my ass

Nu är julen officiellt slut och skolan har börjat igen. Los Reyes Magos kom som bekant natten mellan den 5:e och den 6:e och hade med sig en rosablommig pyjamas, rosa inneskor med fluff och ett par strumpor med små fjantiga tussar på till mig.

Det kändes som lite smått demonstrativa presenter till mig, pyjamasen för att jag alltid springer runt i mina urtvättade joggingbyxor och skorna för att jag springer runt i bara strumplästen. Här i Spanien är det ouppfostrat att gå runt utan skor inomhus, varför vet jag inte riktigt (fick veta det för en vecka sen, men jag förstår nu allas tidigare hintar om att jag borde ta på mig mina inneskor) men jag har hört något om att man då skulle känna sig bekväm (jaha, och vad är det för fel på att känna sig bekväm i sitt egna hem?).

Och om de tror att pyjamasen kan konkurrera ut mina numer gråa nike-joggingbyxor från 99 tror de väldigt fel. Barnen fick desto mer; ett minitrumsett, en radiostyrd helikopter, en wii-konsoll och hundra andra saker. Märks det att jag bor i en välbärgad familj?

De äldsta bröderna är 8 och 11 år ändå tror de fortfarande på Los Reyes Magos, sjukt va? Vilken 11-åring i Sverige tror på tomten liksom? Natten då de kommer sätter man fram godsaker till dem, godis, turron (spanskt julgodis) och olika sorters likörer. Utan för fönstret sätter man fram frukt och vatten till kamelerna. Man sätter man fram sina skor och på morgonen står respektive presenter vid respektive skor.

Morgonen efter säger Lola (våran städerska eller vad det politiskt korrekta ordet nu må vara) att hon har tagit med ett te som är jättebra mot förkylningar eftersom hon märkt att jag har varit jätteförkyld den senaste veckan.

När hon ger mig teet ger hon mig också en present i smyg och säger ”säg inget till Nati”. Inuti paketet fanns ett armband och jag blev bara så himla glad. Jag förstod verkligen innebörden av orden ”det är tanken som räknas”. Lola var ju inte tvungen överhuvudtaget till att köpa mig en present, hon köpte inte något till de andra, men ändå gjorde hon det till mig. Det kändes så fint och jag kunde inte låta bli att ge henne den största kramen som jag någonsin utdelat till någon i detta land. De andra presenterna har känns tvungna på något vis, som att man har köpt enbart i tanken på att jag inte ska sitta presentlös vid presentutdelningen – därför blev jag väldigt, väldigt glad!

Dagen efter den sjunde var julen verkligen slut och massa gatuarbetare stod och drog upp de rödajulstjärnorna från de juldekorerade rondellerna och plockade ner belysningen. Det var den längsta julen jag någonsin varit med om!

Jag är väldigt glad att jag stannade här under julen, det är först då man har fått se på något annat än vardagslivet. Traditionerna, Jesu födelse som faktiskt har betydelse här och julen som varar så pass länge att man hinner få lite julro!

Det var längesedan jag hade så här mycket julkänsla, det var nog inte sedan jag trodde på tomten eller något i den stilen. Annars brukar julen vara en enda lång dryg skånecup, nu är det inte ens kul längre när de flesta börjat bli yngre än en själv och man inte längre har någon att spana in.

Jag fick bo i Natis systers hus, som heter Maria-Carmen. Hon är gift med Jose-Cruz och de har tillsammans tre helt underbara barn, Maria, Jose och Fransisco! Deras hus är världens mysigaste, tyvärr hade jag inte mer plats på kortet för att fota det, men än annan gång förhoppningsvis!

På julafton började allting med Las Cascaborras. De gick en runda längs byn och slog sönder både det ena och det andra. Då i början tyckte jag att det hela var jättetöntigt, testosteron fyllda män som skulle bevisa sin styrka.

Jättelönt! tyckte jag första kvällen. Jätteroligt tyckte jag tva dagar senare

På juldagen gick Virgen Carmen runt i husen i byn, spelade musik och folk dansade. Så Nati, Rafa, Paco, Jesus och jag letade upp vart de spelade någonstans. De försökte lära mig att dansa den inhemska dansen som egentligen är jättelätt man jag förstod verkligen inte hur man gjorde. De gick runt och spelade hela dagen och avslutade genom att gå till Casa de las Animas. Så jag, Anna, Irene och hennes storebror Emilio (de var kusiner till Maria, Jose och Fransisco på pappans sida) och gick dit och drack cuerva. Fy vad kladdig man blir, man ska inte låta någon annan hälla – då häller dem det överallt i hela huvudet förutom där det ska, i munnen. Som vanligt trodde folk inte på att jag var svensk och jag fick försöka bevisa det genom att prata svenska. Vi gick sen ut med Annas kusiner Alvaros och Ruben som var jätteroliga. Alvaros var nog universums mest komiskt ironiska person, precis den sortens personer som jag klickar med.

Tidigare samma eftermiddag åkte hela familjen till grannbyn (Galera) för att kolla på ett gammalt antikt samhälle/slott/borg (ja, vad det nu var för någoting). Jag som kollat på sånt där i en vecka och inte fattade ett skit vad guiden pratade om tröttnade rätt fort. Men det var väldigt fint där, det låg uppe på ett berg med en grym utsikt. Vägen upp var brant och jättejobbig, det var dessutom is där inte solen lyste. Jag kommer slå ihjäl mig tänkte jag, men det var tydligen inte min tur att skada mig den här gången. Där högt uppe var det jättekallt och alla ungar blev gnälliga efter ett tag. Fast det fanns en massa gravar med skelett och de tyckte de var superguay såklart (guay=coolt, häftigt).

Taget som kom

Minisar

Maria och Maria-Carmen

Fransisco och Francis (natis bror)

Jose och Maria-Carmen

Cuerva!

Spansk pag med utstaende öron

Den 26 satt jag med Maria och kollade på hennes största idol Hannah Montana halva dagen. Hon är ju rolig, varför har ingen sagt det till mig innan? Jag som trodde hon var jättetöntig. Också ritade vi med Marias nya julklappspennor (ja, förstår ni vilken julkänsla jag har haft?) och Maria ansträngde sig jättemycket för att göra en fin teckning som hon sen gav till mig. Jag blir så töntigt rörd av sånt.

På eftermiddagen var jag hemma hos Anna och det bor helt sjukt mycket folk i hennes hus nu under jul. Hon har 10 syskon, så deras respektive och i flera fall massor av barn dessutom. Jag hade dött av att bo i det huset. Det går an ett litet tag och en eftermiddag är precis lagom.

Byn är så mysig, den känns så gammeldags. Ta en sådan grej som att de hade en hel höna nere i källaren. Uppe på vinden låg där drivor av valnötter som morfadern hade varit ute och plockat tidigare i höst, det hängde flera hela skinkor och massa korvar där också. Det känns äkta, inget halvfabrikat! Man köper ett lamm och sen äter man det i några dagar innan man köper en kulting och äter det några dagar – riktig mat som man mår så bra av! 

Natis mamma lagar den absolut bästa maten jag ätit i detta landet, utan tvekan. Hennes paella och hennes crocketter, MMMM säger jag bara, det är synd om er som inte får prova den! Det finns ingen supermarket där i heller, man köper bröd där, kött där, fisk där – ja ni fattar.

Den öppna spisen är igång oavbrutet pga kylan och där grillade vi lammrevben och helt underbara korvar! Man tar tillvara på allting också, hela djuret. Inte för att jag vill äta varken grisfötter, hjärna eller öron, men om jag kanske vatt uppvuxen med att äta det hade jag ju ätit det. Det fint på något vis, charmigt och alldeles underbart. 

Så efter den underbara middagen bestående utav lammrevben gick jag Anna, Ruben, Alvaros och Alvaros kusiner Pepe och Joaquin ut och kollade på musiktåget som gick runt bland husen och sen bort till Casa de las Animas.

Det var så roligt och vi sprang och hämtade ny dricka hela tiden (den är gratis och alla står och trängs som om det vore en fråga om liv eller död framme vid baren, för att få cuervan så snabbt som möjligt). Alla tyckte ju såklart att det var skitkul att spilla ner svensken och jag hade nog mer vin på tröjan än i magen. 

Vi gick vidare ner mot den lokala puben och folk fortsatte att spilla ner mig. Vi dansade natten lång och Pepe försökte lära mig dansa salsa, det gick sådär. Tillsist ville alla gå hem utom jag, så jag stannade ensam kvar – sova är för mesar! 

Det är rätt lätt att få kompisar, det är bara att säga ”hej, det är jag som är svensken” också har man fem nya bästistar. Jag gick hem med Alvaros storasyster Angela som är världens gulligaste och snyggaste med för den delen, nån timme efter de andra.

Alvaros, Jag, Ruben

Jose, Jag (nedspilld som vanligt!), Pepe, Alvaros och Ruben

Ruben, Jag, Alvaros och fastersgammelmormorssyster aka Ana

NÄ, omg!

Jag vaknade denna dag av att det var dags för vårat hus att betala till virgen del carmen och som sagt det är omöjligt att fortsätta sova när de väl satt igång. Vi sprang ut och tittade på de som spelade (ingen hade orkat sig upp för att dansa än) och pussade på Carmen (det gör man för att hälsa på henne och för att hon ska ge en tur). Precis så här har jag vaknat varje dag, av musik och så har jag Maria och Jose kutat ut i morgontofflorna på gatan och står och tittar tills las cascaborras kommer förbi för då springer vi in lika snabbt igen för att undvika att bli slagna.

När vi gick ut denna kväll fick vi tillskott utav två stycken kusiner till Pepe och Joaquin som hade anlänt samma dag – Alejandro och Carlos. Ja, jag vet… alla är kusiner med alla och jag fattar knappt själv vem som är släkt med vem. 

Betaldansen började och självklart var det ju superkul att betala för att svensken skulle hoppa in och dansa, hon som inte kan ett enda steg. Det finns på film också, åh en dag ska jag få min hämnd! 

Men Alejandro betalade för att hoppa in och dansa med mig och det var väll tur så man inte behövde stå där och dansa med en skrikandes cascaborra hela dansen. Ja medan man dansar så försöker ju cascaborran att ”sälja” dansen och skriker ”5 euro och jag drar” och fortsätter neråt tills någon betalar eller låten tar slut. Det är ju lagom pinsamt att stå där och dansa och cascaborran skriker att han drar för 20 cent eller något i den stilen. Så där blev jag inputtad och förnedrad hela tre gånger denna lördag! 

Det var bra med Cuerva sedan för att glömma allt pinsamt, även fast idag som liksom alla andra dagar så hamnade mest på tröjan.

Vi drog sen vidare och käkade tapas och drack öl. Joaquin slog på allas ölhalsar för att den ska skumma upp så man är tvungen att dricka jättesnabbt. Jag tror att han slog en aningens för hårt på min för när jag druckit hade jag fullt med glas i munnen. Det blev jättekalabalik och alla skulle titta och kontrollera att allt glas verkligen var borta efter jag försökt pilla bort det. Herregud människor, lugna er lite! 

Jag fick en ny öl istället, och en till tröstöl, så allt som allt kan man väll säga att jag tjänade på att ha lite glas i munnen. Vi satt och käkade den ena smårätten efter den andra (och detta är vad jag tycker är tapas på riktigt, inget fint, inget fancy, utan smårätter som fortsätter komma in efter varandra så fort den gamla rätten tatt slut) och när maten väl kommer tror folk att man måste man kämpa för att få sin bit. Som ensambarn är jag van vid att få ändå (hahahaha) och satt snällt och väntade, mycket riktigt fanns det en bit kvar till mig. Alla bara ”Karolina, plocka mat. Hallå ta mat” precis som om att det var krisranson eller nått – Idioter där är en bit till alla.

Vi avslutade på tapasbaren och gick vidare neråt till puben och vi dansa, dansa, dansa tills folk kollade snett på oss. Åh vad roligt jag hade! Låttexter sätter sig väldigt lätt i mitt huvud och så även på spanska. Folk blir helt förstummade och chokade när jag sjunger med på spanska och kan precis lika mycket av texten som dem, det är lika roligt varje gång! Det hände ungefär femtiomiljoneråttatusenfyrahundratjugotre gånger denna natt. 

Vi slog följe allihopa när vi gick hem alldeles försent för att få våran välbehövda sömn!

Ruben, Alejandro, Jag 

Carlos o Pepe

Jag tyckte Alvaros sag ut att frysa lite grand

På dagen var jag ute med alla småkusiner och syskon på marknaden som fanns där under helgen. Alla köpte massa godis, alla utom Paco som köpte oliver HAHAHA! Han är helt galen i oliver och köpte typ fem olika sorter (färg, storlek, lag). Det blev till en tävling att se vem som kunde få mest godis för minst pengar, åh barnen är så fina att det ibland känns som att jag ska spricka.

På kvällen var det dans igen men nu på ett torg som låg mycket högre upp i byn, det kändes lite som att om man bara sträckte på sig skulle man nå de snötäckta bergen. 

Som vanligt blev jag inputtad till att utföra min pinsamma dans, som tur var bara en gång denna kväll. När dansen var slut börjar alla springa och putta fram varandra på gatorna. Det var som att vi var en hjord med gaseller som flydde i panik, alla sprang runt i en enda stor lång klunga med Cascaborras både framför och bakom massan utav människor. 

Det kändes helt sjukt, jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än, ja sjukt! Vi sprang ända längst ner till vägen som går ut ur byn, där Las Cascaborras börjar slåss med de kuddinklädda männen. Cascaborrarsarna får både det ena och det andra i huvudet, jag tyckte att de luktade nån sorts maträtt, tacos typ. Tacos med senap. 

Detta var också en helt sjuk grej att skåda men aj vad roligt det var, under hela tiden skickas jättemackan runt som hela byn äter ifrån. Helt plötsligt kutar alla upp i byn igen till Plaza de España och allt fortsätter där. Hur detta hjälper till att samla in pengar har jag inte en aning om, men roligt var det! 

Sen kutar hela klungan till la Casa de las Animas och man trängs nästan sönder när man försöker komma in. Där inne var det fullt ös medvetslös, en bringare gick sönder och en kille började blöda. ”Häll Sandevid på det” sa han till mig, jag gjorde som jag blev tillsagd och hällde röttbudget vin på såret och sen var han uppe dansade vidare. 

Las cascaborras var där inne och slog på folk både på skoj och hårt! Alla kusiner hjälpte att hålla fast i mig och en smällde till mig så jävla hårt över ryggen och rumpan. Fy satan vad ont det gjorde. Jag gick inomhem och åt kvällsmat sen fortsatte vi ut och hade precis lika roligt som föregående kväll.

Dans pa torget

Entrada

Plaza de España

aj aj aj vad ont det gör

mm, vad mysig

Joaquin

Snubben som började blöda visade stolt upp sitt blod

Och han blödde rätt mycket

Men vad gör lite blod när man kan dricka gratisvin?

(Sahär sag bringarna ut som man drack ifran)

På morgonen frågar Maria-Carmen mig om jag går upp så tidigt för att jag ska packa väskan? Vaddå packa väskan, jag åker ju i övermorgon? Va, visste du inte. Natis jobb ringde henne och sa att hon måste vara där på ett möte imorron. Neeeeeej, tänkte jag då. Jag vill ju inte hem, jag har jättekul här! Det som jag trodde skulle bli katastrofveckan blev istället den bästa julen jag haft på väldigt, väldigt länge! 

För att kunna beskriva min jul måste jag först beskriva vad las Cascaborras är för någonting! Det är en gammal tradition och deras syfte är att samla ihop pengar till de fattiga – och jag lovar detta sättet är roligare än alla faddergalor i världen! Traditionen har funnits sedan 1491 och fanns innan i större delar av Spanien men har nu tyvärr dött ut på nästan alla ställen. Anledningen till att det inte dör ut här är att de unga faktiskt tycker om traditionen och håller liv i den. Las Cascaborras var ifrån början den kristna polisen.

Det är ett tåg med människor som spelar musik, längst fram är där en tavla på en kvinna som kallas för virgen del Carmen. Den som bär tavlan på virgen del Carmen måste bevara tavlan hemma hos sig hela nästkommande år. Det måste vara en ny man varje år (just det, det är såklart bara män som får gå med i tåget) som håller i tavlan och ett nytt hus, det börjar krisa sig lite det där med nya hus eftersom byn är så liten så man får fuska och låta den förvaras i samma hus då och då.

I tåget går det massa musikanter och alla möjliga instrument spelas. Längst bak går las Cascaborras som har speciella dräkter med broderier som betyder olika saker. De har en träpinne med ett läderband och längst ut på läderbandet sitter det en läderkudde. Denna går de runt och slår på saker med, hus, vägskyltar och människor. Man brukar säga ”ha rumpan längs väggen, så slår de inte dig”, man kan betala för att de inte ska slå en och pengarna går till de fattiga. De slår inte lätt i heller, de slår så att det blir bucklor i bilarna och murbruken går sönder.

Detta tåget går under julen runt till alla husen i hela byn och samlar in pengar. De börjar runt klockan tio på morgonen, så knackar de på i husen och så får de i huset betala så mycket de själva vill och klarar av för den sorts musik de vill höra. Folk går efter och dansar och las Cascaborras går efter och slår på saker. Därför är det stört omöjligt att kunna sova tills mer än klockan tio på morgonen pga all musik, slag och oväsen.

Några dagar in på julen börjar även dansen. Dansen utspelar sig på olika torg olika dagar. Männen betalar till las Cascaborras för att kvinnorna ska in i ringen och dansa med las Cascaborras, sedan får männen betala igen för att själva komma in i ringen och dansa med kvinnan som de nu vill dansa med. Riktigt roligt sätt att samla in pengar på.

Till sist på kvällen går alla ungdomar till la Casa de las Animas och dricker det inhemska vinet Cuerva. Där det även är dans den sista dagen och auktion. De auktionerade ut en hel skinka för 25 euro, vet ni så billigt det är? Jag ångrar nästan att jag inte la bud på den, då skulle jag haft skinka tills det vara dags att åka tillbaka till Sverige!

De två sista dagarna är det något som heter entradada. Då får äntligen vanligt folk slå och förolämpa las Cascaborras, med risk för att bli slagna såklart! Hela byn samlas på vägen som går ut från byn och så bråkar las Cascaborras med folk som är insnörda i kuddar och madrasser för att lindra slagen från läderkuddslagen. Folket som slås mot las Cascaborras har senap, ketchup, guacamole, målarfärg och annat kladdigt till sitt försvar. Allt folk i hela byn springer som om det vore tjurrusning runt efter där de bråkar. De skickas även runt en jättemacka som måste hållas ihop med snören för att inte gå i sönder. Detta håller på i någon timme och när det är slut är alla kuddar och madrasser avslitna och las cascaborras så fulla av kladd att man knappt kan se deras ansikten.

Till sist går man som vanligt till la Casa de Animas och alla ger snällt sin Cuerva till den Cascaborra som vill ha för att undvika bli slagen!

Detta är den förklaringen jag har fått förklarad och upplevt, alltså kan det finnas faktafel! (om nu någon bitter besserwisser skulle råkat komma in här)

Den 22 december var den sista hela dagen tillsammans och på den hade vi tänkt att ännu en gång kolla på palats och religiösa byggnader. Det finns ett slott uppe en precis en bit utanför Cordoba som heter Madinat al-Zahra (brukar stavas olika, jag vet inte vilke som är korrekt), men när vi väl kom dit så var det stängt, det brukade tydligen vara det på måndagar. Så himla typiskt. Vi åkte tillbaka och satte oss på taket, solade, drack öl och jag ägnade mig åt mitt nya beroende philadelfia ost!

När solen gått ner från taket gick vi den korta biten ner till Mesquitan. Jag hade inga som helst förväntningar på Mesquitan eftersom den alltid nämns som sämre än katedralen i Sevilla. Men så fel alla andra har, den är helt fantastiskt. Arabiskt och kristet blandat ihop i ett. Jag förstår mig ärligt talat inte på dem som säger att Mesquitan inte är något speciellt. Vi gick runt där tills de stängde och egentligen ville jag nog gå runt en timme till. Jag blev mycket positivt överraskad! Om jag måste välja mellan Katedralen, Alhambra och Mesquitan säger jag nog Mesquitan!

(Mesquitan byggdes 900 som moské men senare gjorts om till katedral. Det är Europas största moské och världens 3:e största)

Sahär ser det ut pa och ifran mitt tak (eller mitt och mitt, ja ni förtstar)

Pappa blev hemskt sugen pa att röka cigarr

Restaurangen där vi at

23 december, sista dagen. Inte ens en dag, knappt en förmiddag ens. Jag åkte med i bilen för att snurriga faren min skulle hitta hit ut ur staden. Det borde vara förbjudet att behöva säga hejdå till folk som man älskar för en lång tid, vet ni så jobbigt det är? Så ja, jag bölade hela vägen hem och sen åkte jag och Paco till byn.

Den 20 december åkte vi från Cordoba till Cadiz som alla hade sagt skulle vara jättefint. Men jag och pappa var så trötta att kolla på kyrkor, gränder, palats och monument att vi bara satte oss ner och njöt i den 20-gradiga värmen. Det var vår i Cadiz innan ens julen hade kommit. Vi åt lunch och gick runt en bit men sen pallade vi helt enkelt inte mer och åkte tillbaka till vår lägenhet.

Sahär sag omradet ut dar vi bodde, jag glömde ta bild pa dagen

Den 21december städade vi lägenheten och begav oss ännu en gång till Cordoba. De andra hade redan åkt till byn så vi var ensamma här och det var jätteskönt. Vi gick ut och åt och shoppade på kvällen!

inredningen pa restaurangen var som ett litet mini alhambra

Fredagen den 19 gick vi upp tidigt för att hinna till Cordoba och min avslutning. Fast det gjorde vi inte, för vi kom in från fel håll i Cordoba och där hittar jag inte alls. Så vi irrade runt tills jag hittade rätt och när vi väl kom till skolan hade alla mina kompisar redan gått. Vi tog en fika med min klassföreståndare istället och hon försökte sig på den mest katastrofala engelskan jag någonsin hört för att försöka kommunicera med pappa. Hon slängde också på trevlighumöret och det falska leendet, för så där glad har jag aldrig sett henne förut. Men ja, det var väll bättre än att hon hade betett sig som en sur evil bitch.

Sen gick vi Jesus avslutning, HAHAHA vad roligt det var. De skulle vara en julkrubba så alla barnen var utklädda till något (Maria, får, åsnor, Josef, stjärnor och annat) och Jesus var en fårvallare (eller vad det nu heter). Jag trodde de skulle spela en pjäs eller något men dagisfröknarna bara satte ut dem på varsin plats och sen fick de sitta där i fem minuter. Åh, alla var så himla söta och de som bölade var bara så roliga. Los Reyes Magos kom (de tre vise männen), delade ut presenter till ungarna och hade godisregn (superduperjättesmart att kasta stora hårda kolor).

Vi gick hem och åt lunch allihopa hela min värdfamilj plus pappa och det var verkligen jätteskönt att det klickade på båda sidorna. Även fast det kändes lite falskt allting, det är sällan folk är så glada och trevliga. Men ändå. De tyckte att vi skulle stanna i Cordoba under natten och det var väll lika bra tyckte vi. Pappa och lille Jesus klickade också verkligen direkt, efter en halvtimme satt Jesus i hans knä. Efter en timme gick han runt och skrek ”Donde esta Anders?” (vart är Anders?). Herregud det tog två månader för honom att lära sig hela mitt namn. Jag tror pappa vann, haha. Men sen, barn älskar honom – alla utan undantag, det är rätt sjukt.

Vi gick en jättelång runda i Cordoba och jag visade det som jag tycker bäst om här. Cordoba är verkligen en jättefin stad, men jag har blivit lite hemmablind och pappa påminde mig om det som tog andan ur mig när jag såg det för första gången.

Vi åt middag på kvällen också och samtalsämnet var såklart Spaniens historia och politik. Spanjorerna är inte så förtjust i med den stundande regeringen därför att de ständigt påminner dem om kriget, men sen samtidigt är det folket som hela tiden tar upp regeringen och vad de gör för fel. Alltså påminner de sig själva precis lika mycket som de tycker att Zapatero gör. Och det där med historien, allt gott kommer från Spanien ungefär – mer orkar jag inte förklara.

La Juderia

Lite Romersk mur

Mesquitans innergard

Lite romersk bro!

Här vid detta torget gar jag i skolan och här spenderar jag alla mina raster

AH, fina fina unge!

Denna dag den 18 december vigde vi åt Granada och La Alhambra. Det var grymt fint, i arabisk stil och ännu en gång kan jag inte förstå hur man har kunnat genomföra/framställa detta med människokraft. Detaljrika väggar huggna i sten, jag fattar inte? Vi gick runt precis som i katedralen med hakorna nere på golvet. Det som både jag och pappa blev förvånade över var att de kristna inte förstörde slottet/palatset när de tog över – och tur är väll att de inte gjorde det, för det är verkligen en turistattraktion värd att besöka. Bilderna ger inte heller Alhambra rättvisa men jag vill ändå dela med mig av det jag såg.

Efter Alhambra åkte vi hem, jag ville egentligen in i stan och kolla på massa saker där också men mespappa ville inte köra när det var mörkt. När jag förklarade det för Paco sa han att vi i så fall skulle åka dit för min skull senare i vår. Men den saken vet man aldrig hur det blir med för Det var nog spanjorerna man syftade på när man myntade uttrycket ”mycket snack, men lite verkstad”.

På vägen hem ville jag åka inom Torremolinos för att se vad det var som var så speciellt med det. Det kanske var fint någon gång på 70-talet, men nu kan jag inte förstå varför folk åker dit. Betong, betong, betong. Skitfult.

Jag förstår faktiskt inte överhuvudtaget varför folk fortsätter köpa hus och lägenheter på costa del sol, det är inte speciellt och inte charmigt längre. Allt är turistifierat (nu kom jag på ett eget ord också!) och exploaterat. Jag hade hellre valt att köpa ett hus på någon liten pluttegrek ö i så fall. 

(Alhambra betyder på arabiska den röda borgen och byggdes under 1200-1300-talet. I slutet av 1400-talet belägrade det katolska kungaparet Ferdinand och Isabella palatset, och morerna fick dra sig där ifrån. Den finns med på UNESCOS världsarvlista!)

Den 17 december åkte vi till Sevilla och det enda jag tjatade om på vägen dit var att vi skulle till IKEA och äta korv (va vad sa du, finns världens största katedral i Sevilla? Men vaddå, jag vill bara dit och äta IKEA-korv). Sevilla är en stor stad med mycket trafik, mycket trafik + pappa som kör = katastrof. Han hatar att köra i städer (förutom i Malmö där han hittar som i sin egen ficka) och alltid i stressade situationer glömmer jag bort höger och vänster, så när vi ska svänga säger jag ”sväng dit!”,  då blir han ännu mer galen för att han inte vet åt vilket håll är ditåt.

Vi hittade rätt till sist och när jag kom in på IKEA kändes det nästan som att vara hemma, skyltar på svenska och svensk mat! Jag hade slått vad med mig själv från början om att äta minst tio korvar, och sedan med pappa om minst fem stycken korvar i alla fall – när det kom till kritan orkade jag bara tre. De tre bästa IKEA-korvarna någonsin.

Vi lät bilen stå på IKEA och tog bussen in till Sevilla centrum. Vi tågade bort mot katedralen och när jag kom in blev jag bara helt förstummad. Min haka låg ner på golvet och släpades där efter under hela besöket. Det var så vackert, så fint och så obegripligt att folk har kunnat bygga allt det där utan någon Black&Decker. Och det håller ännu! Bilderna ger inte katedralen rättvisa överhuvudtaget, man måste se det själv. Jag gick upp alla 30-någonting våningar upp i klocktornet och kollade på utsikten över Sevilla. Efter katedralen gick vi en runda i staden och tog sedan bussen tillbaka till IKEA för att köra tillbaka till lägenheten.

Det var de dyraste korvarna jag någonsin köpt, 40 mil för tre korvar, muttrade pappsen på vägen hem.

(Katedralen i Sevilla är världens största och byggd på en gammal moské. Den stod klar i slutet på 1500-talet och ingår i Unescos världsarv)

Innergarden 

Ture-turist

Den 16 december tänkte vi åka in i Gibraltar, men där var världens längsta kö in och det orkade vi inte riktigt. Vi åkte vidare neråt istället och hamnade i Tarifa som är Europas sydligaste stad. Det är där Atlanten och Medelhavet möts, och man ser över till Afrika hur tydligt som helst. På Atlantsidan var det full storm medan på Medelhavssidan var det lugnt och harmoniskt. Det var rätt häftigt faktiskt. På atlantsidan var där fullt av vind- och kitesurfare, det såg så roligt ut. Jag blev jättesugen på att åka dit på semester och lära mig kitesurfa. Efter att jag fått tatt klart alla mina töntiga turistfoton åkte vi tillbaka till Sabinillas där Bapi lagade entrecot med BEARNAISESÅS! (för er som inte vet, jag älskar bearnaisesås, kan äta det direkt ur kastrullen, ja jag skulle nog rent av kunna leva på det) Oh vad gott det var! Sen gick vi ner till hamnen i Sabinillas som låg en hel evighet bort, blä vad jobbigt och kallt det var.

Hello Africa!

Den 15 december hoppade jag på bussen till Malaga för att möta min pappa på flygplatsen. Efter att ha väntat alldeles för länge kommer han äntligen och jag skiter i allt vad säkerhetslinjer heter, springer in och hoppar på honom. Efter att vi bölat klart hämtar vi vår bil och börjar resan till Sabinillas. Jag sliter upp min matväska och äter hälften på vägen dit. Lägenheten låg nere vid stranden, var lagom stor och fin med en riktigt stor balkong.  Mammsen hade packat ner hur myckert mat som helst och massa julklappar dessutom (tacktacktack mamma!) så jag hade min julafton 9 dagar tidigare. Denna kväll satt vi bara och pratade och tog igen förlorad tid. Det var så jävla skönt att vuxen människa behandlade mig på ett vettigt sätt och inte som att jag var nio och ett halvt. Sen var det rätt skönt att kunna kissa med öppen dörr, ha någon att rapa i huvudet och någons axlar att slå på – fast det bästa var nog att kunna bli pussad och kramad på precis hela tiden.

Ja, det var väll min mest konstiga jul hittills, inte för att min släkt är så normal annars men det här var… vad ska man säga: annorlunda.

När vi satt och åt lunch säger Nati till mig att:

-          Vad du ser ledsen ut nu när din pappa har åkt

-          Mm, säger jag och känner hur tårarna bränner under ögonlocken

-          Det är jul och du är långt hemifrån, ensam och ung dessutom.

-          Mm, svarar jag eftersom jag inte kan få fram något annat ljud för jag har börjat böla för längesedan.

-          Ay ay ay, men tänk att du har varit med din pappa en hel vecka. Se på det så istället.

-          Buhuuuuuuuuääähäää mmm

-          Och han var ju en rolig man

-          Mmm buäääää, jag snyft vet

-          Och din mamma skulle väll kanske komma hit till påsk

-          Näääääääee, hulk snor slem och mascaran rinner.

Jag satt där bland Natis alla syskon deras barn och hennes föräldrar vid matbordet och kunde helt enkelt inte sluta böla. Det var sådan där jobbig gråt dessutom, sån där när hela en själv skakar, skallen snorar igen, mascaran ligger på kinderna och man ger ifrån sig ynkliga små ljud. Inför allihopa! Där satt jag tills vi ätit klart, ulkade och tyckte alldeles fantastiskt synd om mig själv. Det fortsatte jag med tills Jesus frågar mig varför jag gråter och jag kommer på att jag nog ser ut som en rödsvullen svartrandig tomat. Usch vad jobbigt det var

Det finns en speciell tradition här i byn och den har funnits i flera hundra år. Det heter ”las Cascaborras” och jag tänkte skriva mer om det en annan gång. Vi var i alla fall ute och kollade på dem.

På kvällen åt vi de två helstekta grisarna, slemmiga havssniglar, de största krabbklorna jag någonsin sett. OCH fårhjärna, fast jag gjorde den fege varianten och sköljde ner det med vatten innan biten ens hade hunnit landa på min tunga. Familjen började diskutera Rafas (min mellanvärdbror) vikt, han är smal som en spåga och mormorn påstår att han skulle ha anorexia. Han tycker bara inte om att äta, anorexia är en psykisk sjukdom, men sådant fattar dem inte här. Pacopapa blir fullständigt rasande och börjar skrika och slå i dörrar. Rafa börjar gråta och ändå ska de andra fortsätta diskutera hans vikt. Paco är asförbannad, och med all rätt. Här i detta land verkar de tro att man har rätt att diskutera hur folk ser ut, öppet och när personen i fråga är där. Folk har sagt till mig både att jag har gått upp och gått ner i vikt, vad har dem med det att göra. Mind your own business.

Vid ett tiden på natten går jag på mässa med min kompis Ana, där sprang tre män runt i gardinklänningar spred rökelse och käkade pappersbröd. Det var fint faktiskt, folk sjöng och nunnorna grät. Så mycket som jag varit i kyrkan här under tre månader har jag nog inte varit i hela mitt liv.

Till sist gick vi ut och festade, det kändes helt absurt att göra det på julafton eftersom det för mig är en sådan inpräglad vara-med-släkten-äta-tills-man-spricker tradition. Men kul var det för alla var så pepp. Alla utom Anna, som nog egentligen skulle kunna vara min fastersgammelmormorssyster istället för lika gammal som jag. Men ja, komma hem klockan fem på julafton har dock aldrig hänt förut. God Jul!

Usch och blä, snö!

Byn

Tät gran, javisst!

En cascaborra

De senaste tio dagarna har jag befunnit mig i en japansk symaskin farandes på Andalusiska vägar. Idag, just nu faktiskt, flyger min pappa hem igen. Aj aj aj, vad ont det gör att säga hejdå till någon man älskar.

Julafton på spanskt vis: vi har fårhjärna i omeletten, två kultingar i ungen och en livs levande höna i källaren. Hej hopp, God Jul på er!

Jag har så himla mycket att skriva om att jag inte har en blekaste var jag ska börja, veckan med pappa eller veckan i byn.

Ni kanske kommer ihåg att jag skrev såhär sist jag hade varit där: Natis fuckingjävlabajs-by. Nu är det istället Natis-Älskade-super-roliga-extra-spanska-god-mat – by! Jag har haft massa kul, sett traditioner som hållt i sig i flera hundra år, bott i världens härligaste familj och festat nätterna långa. Det smått ironiska är väll att jag nog fått min kallaste jul någonsin (även den vitaste, fast det fanns inte så mkt snö kvar – men ändå)  i Spanien.

Internetuppkopplingen i byn sög, sladden eller kablen eller vad det nu var frös fast och Internet kom inte fram till datorn hahahaha. Varje gång jag skulle skriva något avbröts det så jag börjar väll med att skicka ut de inlägg som ligger i utkasten.  Nu en vecka senare eller vad det blir. God Jul och Gott Nytt År alla!