kalolina

Det var längesedan jag hade så här mycket julkänsla, det var nog inte sedan jag trodde på tomten eller något i den stilen. Annars brukar julen vara en enda lång dryg skånecup, nu är det inte ens kul längre när de flesta börjat bli yngre än en själv och man inte längre har någon att spana in.

Jag fick bo i Natis systers hus, som heter Maria-Carmen. Hon är gift med Jose-Cruz och de har tillsammans tre helt underbara barn, Maria, Jose och Fransisco! Deras hus är världens mysigaste, tyvärr hade jag inte mer plats på kortet för att fota det, men än annan gång förhoppningsvis!

På julafton började allting med Las Cascaborras. De gick en runda längs byn och slog sönder både det ena och det andra. Då i början tyckte jag att det hela var jättetöntigt, testosteron fyllda män som skulle bevisa sin styrka.

Jättelönt! tyckte jag första kvällen. Jätteroligt tyckte jag tva dagar senare

På juldagen gick Virgen Carmen runt i husen i byn, spelade musik och folk dansade. Så Nati, Rafa, Paco, Jesus och jag letade upp vart de spelade någonstans. De försökte lära mig att dansa den inhemska dansen som egentligen är jättelätt man jag förstod verkligen inte hur man gjorde. De gick runt och spelade hela dagen och avslutade genom att gå till Casa de las Animas. Så jag, Anna, Irene och hennes storebror Emilio (de var kusiner till Maria, Jose och Fransisco på pappans sida) och gick dit och drack cuerva. Fy vad kladdig man blir, man ska inte låta någon annan hälla – då häller dem det överallt i hela huvudet förutom där det ska, i munnen. Som vanligt trodde folk inte på att jag var svensk och jag fick försöka bevisa det genom att prata svenska. Vi gick sen ut med Annas kusiner Alvaros och Ruben som var jätteroliga. Alvaros var nog universums mest komiskt ironiska person, precis den sortens personer som jag klickar med.

Tidigare samma eftermiddag åkte hela familjen till grannbyn (Galera) för att kolla på ett gammalt antikt samhälle/slott/borg (ja, vad det nu var för någoting). Jag som kollat på sånt där i en vecka och inte fattade ett skit vad guiden pratade om tröttnade rätt fort. Men det var väldigt fint där, det låg uppe på ett berg med en grym utsikt. Vägen upp var brant och jättejobbig, det var dessutom is där inte solen lyste. Jag kommer slå ihjäl mig tänkte jag, men det var tydligen inte min tur att skada mig den här gången. Där högt uppe var det jättekallt och alla ungar blev gnälliga efter ett tag. Fast det fanns en massa gravar med skelett och de tyckte de var superguay såklart (guay=coolt, häftigt).

Taget som kom

Minisar

Maria och Maria-Carmen

Fransisco och Francis (natis bror)

Jose och Maria-Carmen

Cuerva!

Spansk pag med utstaende öron

Den 26 satt jag med Maria och kollade på hennes största idol Hannah Montana halva dagen. Hon är ju rolig, varför har ingen sagt det till mig innan? Jag som trodde hon var jättetöntig. Också ritade vi med Marias nya julklappspennor (ja, förstår ni vilken julkänsla jag har haft?) och Maria ansträngde sig jättemycket för att göra en fin teckning som hon sen gav till mig. Jag blir så töntigt rörd av sånt.

På eftermiddagen var jag hemma hos Anna och det bor helt sjukt mycket folk i hennes hus nu under jul. Hon har 10 syskon, så deras respektive och i flera fall massor av barn dessutom. Jag hade dött av att bo i det huset. Det går an ett litet tag och en eftermiddag är precis lagom.

Byn är så mysig, den känns så gammeldags. Ta en sådan grej som att de hade en hel höna nere i källaren. Uppe på vinden låg där drivor av valnötter som morfadern hade varit ute och plockat tidigare i höst, det hängde flera hela skinkor och massa korvar där också. Det känns äkta, inget halvfabrikat! Man köper ett lamm och sen äter man det i några dagar innan man köper en kulting och äter det några dagar – riktig mat som man mår så bra av! 

Natis mamma lagar den absolut bästa maten jag ätit i detta landet, utan tvekan. Hennes paella och hennes crocketter, MMMM säger jag bara, det är synd om er som inte får prova den! Det finns ingen supermarket där i heller, man köper bröd där, kött där, fisk där – ja ni fattar.

Den öppna spisen är igång oavbrutet pga kylan och där grillade vi lammrevben och helt underbara korvar! Man tar tillvara på allting också, hela djuret. Inte för att jag vill äta varken grisfötter, hjärna eller öron, men om jag kanske vatt uppvuxen med att äta det hade jag ju ätit det. Det fint på något vis, charmigt och alldeles underbart. 

Så efter den underbara middagen bestående utav lammrevben gick jag Anna, Ruben, Alvaros och Alvaros kusiner Pepe och Joaquin ut och kollade på musiktåget som gick runt bland husen och sen bort till Casa de las Animas.

Det var så roligt och vi sprang och hämtade ny dricka hela tiden (den är gratis och alla står och trängs som om det vore en fråga om liv eller död framme vid baren, för att få cuervan så snabbt som möjligt). Alla tyckte ju såklart att det var skitkul att spilla ner svensken och jag hade nog mer vin på tröjan än i magen. 

Vi gick vidare ner mot den lokala puben och folk fortsatte att spilla ner mig. Vi dansade natten lång och Pepe försökte lära mig dansa salsa, det gick sådär. Tillsist ville alla gå hem utom jag, så jag stannade ensam kvar – sova är för mesar! 

Det är rätt lätt att få kompisar, det är bara att säga ”hej, det är jag som är svensken” också har man fem nya bästistar. Jag gick hem med Alvaros storasyster Angela som är världens gulligaste och snyggaste med för den delen, nån timme efter de andra.

Alvaros, Jag, Ruben

Jose, Jag (nedspilld som vanligt!), Pepe, Alvaros och Ruben

Ruben, Jag, Alvaros och fastersgammelmormorssyster aka Ana

NÄ, omg!

Jag vaknade denna dag av att det var dags för vårat hus att betala till virgen del carmen och som sagt det är omöjligt att fortsätta sova när de väl satt igång. Vi sprang ut och tittade på de som spelade (ingen hade orkat sig upp för att dansa än) och pussade på Carmen (det gör man för att hälsa på henne och för att hon ska ge en tur). Precis så här har jag vaknat varje dag, av musik och så har jag Maria och Jose kutat ut i morgontofflorna på gatan och står och tittar tills las cascaborras kommer förbi för då springer vi in lika snabbt igen för att undvika att bli slagna.

När vi gick ut denna kväll fick vi tillskott utav två stycken kusiner till Pepe och Joaquin som hade anlänt samma dag – Alejandro och Carlos. Ja, jag vet… alla är kusiner med alla och jag fattar knappt själv vem som är släkt med vem. 

Betaldansen började och självklart var det ju superkul att betala för att svensken skulle hoppa in och dansa, hon som inte kan ett enda steg. Det finns på film också, åh en dag ska jag få min hämnd! 

Men Alejandro betalade för att hoppa in och dansa med mig och det var väll tur så man inte behövde stå där och dansa med en skrikandes cascaborra hela dansen. Ja medan man dansar så försöker ju cascaborran att ”sälja” dansen och skriker ”5 euro och jag drar” och fortsätter neråt tills någon betalar eller låten tar slut. Det är ju lagom pinsamt att stå där och dansa och cascaborran skriker att han drar för 20 cent eller något i den stilen. Så där blev jag inputtad och förnedrad hela tre gånger denna lördag! 

Det var bra med Cuerva sedan för att glömma allt pinsamt, även fast idag som liksom alla andra dagar så hamnade mest på tröjan.

Vi drog sen vidare och käkade tapas och drack öl. Joaquin slog på allas ölhalsar för att den ska skumma upp så man är tvungen att dricka jättesnabbt. Jag tror att han slog en aningens för hårt på min för när jag druckit hade jag fullt med glas i munnen. Det blev jättekalabalik och alla skulle titta och kontrollera att allt glas verkligen var borta efter jag försökt pilla bort det. Herregud människor, lugna er lite! 

Jag fick en ny öl istället, och en till tröstöl, så allt som allt kan man väll säga att jag tjänade på att ha lite glas i munnen. Vi satt och käkade den ena smårätten efter den andra (och detta är vad jag tycker är tapas på riktigt, inget fint, inget fancy, utan smårätter som fortsätter komma in efter varandra så fort den gamla rätten tatt slut) och när maten väl kommer tror folk att man måste man kämpa för att få sin bit. Som ensambarn är jag van vid att få ändå (hahahaha) och satt snällt och väntade, mycket riktigt fanns det en bit kvar till mig. Alla bara ”Karolina, plocka mat. Hallå ta mat” precis som om att det var krisranson eller nått – Idioter där är en bit till alla.

Vi avslutade på tapasbaren och gick vidare neråt till puben och vi dansa, dansa, dansa tills folk kollade snett på oss. Åh vad roligt jag hade! Låttexter sätter sig väldigt lätt i mitt huvud och så även på spanska. Folk blir helt förstummade och chokade när jag sjunger med på spanska och kan precis lika mycket av texten som dem, det är lika roligt varje gång! Det hände ungefär femtiomiljoneråttatusenfyrahundratjugotre gånger denna natt. 

Vi slog följe allihopa när vi gick hem alldeles försent för att få våran välbehövda sömn!

Ruben, Alejandro, Jag 

Carlos o Pepe

Jag tyckte Alvaros sag ut att frysa lite grand

På dagen var jag ute med alla småkusiner och syskon på marknaden som fanns där under helgen. Alla köpte massa godis, alla utom Paco som köpte oliver HAHAHA! Han är helt galen i oliver och köpte typ fem olika sorter (färg, storlek, lag). Det blev till en tävling att se vem som kunde få mest godis för minst pengar, åh barnen är så fina att det ibland känns som att jag ska spricka.

På kvällen var det dans igen men nu på ett torg som låg mycket högre upp i byn, det kändes lite som att om man bara sträckte på sig skulle man nå de snötäckta bergen. 

Som vanligt blev jag inputtad till att utföra min pinsamma dans, som tur var bara en gång denna kväll. När dansen var slut börjar alla springa och putta fram varandra på gatorna. Det var som att vi var en hjord med gaseller som flydde i panik, alla sprang runt i en enda stor lång klunga med Cascaborras både framför och bakom massan utav människor. 

Det kändes helt sjukt, jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än, ja sjukt! Vi sprang ända längst ner till vägen som går ut ur byn, där Las Cascaborras börjar slåss med de kuddinklädda männen. Cascaborrarsarna får både det ena och det andra i huvudet, jag tyckte att de luktade nån sorts maträtt, tacos typ. Tacos med senap. 

Detta var också en helt sjuk grej att skåda men aj vad roligt det var, under hela tiden skickas jättemackan runt som hela byn äter ifrån. Helt plötsligt kutar alla upp i byn igen till Plaza de España och allt fortsätter där. Hur detta hjälper till att samla in pengar har jag inte en aning om, men roligt var det! 

Sen kutar hela klungan till la Casa de las Animas och man trängs nästan sönder när man försöker komma in. Där inne var det fullt ös medvetslös, en bringare gick sönder och en kille började blöda. ”Häll Sandevid på det” sa han till mig, jag gjorde som jag blev tillsagd och hällde röttbudget vin på såret och sen var han uppe dansade vidare. 

Las cascaborras var där inne och slog på folk både på skoj och hårt! Alla kusiner hjälpte att hålla fast i mig och en smällde till mig så jävla hårt över ryggen och rumpan. Fy satan vad ont det gjorde. Jag gick inomhem och åt kvällsmat sen fortsatte vi ut och hade precis lika roligt som föregående kväll.

Dans pa torget

Entrada

Plaza de España

aj aj aj vad ont det gör

mm, vad mysig

Joaquin

Snubben som började blöda visade stolt upp sitt blod

Och han blödde rätt mycket

Men vad gör lite blod när man kan dricka gratisvin?

(Sahär sag bringarna ut som man drack ifran)

På morgonen frågar Maria-Carmen mig om jag går upp så tidigt för att jag ska packa väskan? Vaddå packa väskan, jag åker ju i övermorgon? Va, visste du inte. Natis jobb ringde henne och sa att hon måste vara där på ett möte imorron. Neeeeeej, tänkte jag då. Jag vill ju inte hem, jag har jättekul här! Det som jag trodde skulle bli katastrofveckan blev istället den bästa julen jag haft på väldigt, väldigt länge! 

Den 22 december var den sista hela dagen tillsammans och på den hade vi tänkt att ännu en gång kolla på palats och religiösa byggnader. Det finns ett slott uppe en precis en bit utanför Cordoba som heter Madinat al-Zahra (brukar stavas olika, jag vet inte vilke som är korrekt), men när vi väl kom dit så var det stängt, det brukade tydligen vara det på måndagar. Så himla typiskt. Vi åkte tillbaka och satte oss på taket, solade, drack öl och jag ägnade mig åt mitt nya beroende philadelfia ost!

När solen gått ner från taket gick vi den korta biten ner till Mesquitan. Jag hade inga som helst förväntningar på Mesquitan eftersom den alltid nämns som sämre än katedralen i Sevilla. Men så fel alla andra har, den är helt fantastiskt. Arabiskt och kristet blandat ihop i ett. Jag förstår mig ärligt talat inte på dem som säger att Mesquitan inte är något speciellt. Vi gick runt där tills de stängde och egentligen ville jag nog gå runt en timme till. Jag blev mycket positivt överraskad! Om jag måste välja mellan Katedralen, Alhambra och Mesquitan säger jag nog Mesquitan!

(Mesquitan byggdes 900 som moské men senare gjorts om till katedral. Det är Europas största moské och världens 3:e största)

Sahär ser det ut pa och ifran mitt tak (eller mitt och mitt, ja ni förtstar)

Pappa blev hemskt sugen pa att röka cigarr

Restaurangen där vi at

23 december, sista dagen. Inte ens en dag, knappt en förmiddag ens. Jag åkte med i bilen för att snurriga faren min skulle hitta hit ut ur staden. Det borde vara förbjudet att behöva säga hejdå till folk som man älskar för en lång tid, vet ni så jobbigt det är? Så ja, jag bölade hela vägen hem och sen åkte jag och Paco till byn.

Fredagen den 19 gick vi upp tidigt för att hinna till Cordoba och min avslutning. Fast det gjorde vi inte, för vi kom in från fel håll i Cordoba och där hittar jag inte alls. Så vi irrade runt tills jag hittade rätt och när vi väl kom till skolan hade alla mina kompisar redan gått. Vi tog en fika med min klassföreståndare istället och hon försökte sig på den mest katastrofala engelskan jag någonsin hört för att försöka kommunicera med pappa. Hon slängde också på trevlighumöret och det falska leendet, för så där glad har jag aldrig sett henne förut. Men ja, det var väll bättre än att hon hade betett sig som en sur evil bitch.

Sen gick vi Jesus avslutning, HAHAHA vad roligt det var. De skulle vara en julkrubba så alla barnen var utklädda till något (Maria, får, åsnor, Josef, stjärnor och annat) och Jesus var en fårvallare (eller vad det nu heter). Jag trodde de skulle spela en pjäs eller något men dagisfröknarna bara satte ut dem på varsin plats och sen fick de sitta där i fem minuter. Åh, alla var så himla söta och de som bölade var bara så roliga. Los Reyes Magos kom (de tre vise männen), delade ut presenter till ungarna och hade godisregn (superduperjättesmart att kasta stora hårda kolor).

Vi gick hem och åt lunch allihopa hela min värdfamilj plus pappa och det var verkligen jätteskönt att det klickade på båda sidorna. Även fast det kändes lite falskt allting, det är sällan folk är så glada och trevliga. Men ändå. De tyckte att vi skulle stanna i Cordoba under natten och det var väll lika bra tyckte vi. Pappa och lille Jesus klickade också verkligen direkt, efter en halvtimme satt Jesus i hans knä. Efter en timme gick han runt och skrek ”Donde esta Anders?” (vart är Anders?). Herregud det tog två månader för honom att lära sig hela mitt namn. Jag tror pappa vann, haha. Men sen, barn älskar honom – alla utan undantag, det är rätt sjukt.

Vi gick en jättelång runda i Cordoba och jag visade det som jag tycker bäst om här. Cordoba är verkligen en jättefin stad, men jag har blivit lite hemmablind och pappa påminde mig om det som tog andan ur mig när jag såg det för första gången.

Vi åt middag på kvällen också och samtalsämnet var såklart Spaniens historia och politik. Spanjorerna är inte så förtjust i med den stundande regeringen därför att de ständigt påminner dem om kriget, men sen samtidigt är det folket som hela tiden tar upp regeringen och vad de gör för fel. Alltså påminner de sig själva precis lika mycket som de tycker att Zapatero gör. Och det där med historien, allt gott kommer från Spanien ungefär – mer orkar jag inte förklara.

La Juderia

Lite Romersk mur

Mesquitans innergard

Lite romersk bro!

Här vid detta torget gar jag i skolan och här spenderar jag alla mina raster

AH, fina fina unge!

Den 16 december tänkte vi åka in i Gibraltar, men där var världens längsta kö in och det orkade vi inte riktigt. Vi åkte vidare neråt istället och hamnade i Tarifa som är Europas sydligaste stad. Det är där Atlanten och Medelhavet möts, och man ser över till Afrika hur tydligt som helst. På Atlantsidan var det full storm medan på Medelhavssidan var det lugnt och harmoniskt. Det var rätt häftigt faktiskt. På atlantsidan var där fullt av vind- och kitesurfare, det såg så roligt ut. Jag blev jättesugen på att åka dit på semester och lära mig kitesurfa. Efter att jag fått tatt klart alla mina töntiga turistfoton åkte vi tillbaka till Sabinillas där Bapi lagade entrecot med BEARNAISESÅS! (för er som inte vet, jag älskar bearnaisesås, kan äta det direkt ur kastrullen, ja jag skulle nog rent av kunna leva på det) Oh vad gott det var! Sen gick vi ner till hamnen i Sabinillas som låg en hel evighet bort, blä vad jobbigt och kallt det var.

Hello Africa!