Idag tar den tiodagarslångaferian slut. Det har varit fest i tio dagar här i staden med något som heter feria och kan väll liknas till stadsfestivaler ungefär. Varje stad i Spanien har feria men den här i Cordoba varar längst av alla, ferian i Sevilla är dock mest känd.

Alla har sagt till mig under hela året ”att när ferian har startat kommer du flippa ut totalt, det är helt galet, det är det bästa som finns” – nu har alla dagar gått och vad kan jag säga mer än att det bästa jag tyckte om med ferian var att vi fick ledigt i två och en halv dag. Det var typ som malmöfestivalen fast vi bytar ut alla matstånd mot diskotek och klubbar istället. Absolut,

visst det var skitkul med hur mycket fest och folk som helst, men SÅ speciellt var det inte.

Många av kvinnorna går runt i traditionella ”traje de gitana” alltså en flamencodräkt med volanger och blommor i håret och hela alltet. Dräkterna är verkligen hur fina som helst och dessutom svindyra. Räkna mellan 300-500 € för en dräkt och de väger hur mycket som helst. Så med tanke på min ekonomi och mitt redan alldeles för tunga bagage har det inte känts så aktuellt med en dräkt. Dock har alla mina kompisar klätt sig och kommit i nya dräkter varje dag, åh de har varit så fina.

Det började förra fredagen, och premiären till ära spöregnade det. Feria-området ligger bredvid stadens fotbollsarena på grusplaner och ni kan ju bara föreställa er själva vad resultatet blev. Mitt hår låg platt ner slickat runt huvet, mitt smink ett minne blott och jag var totalt genomblöt – det ända jag kunde tänka på var hur i helvete folk kunde tycka om det här?

Lördagen var jag där med Pacos släktingar och då var det riktigt roligt. Jag har kommit på att jag alltid har roligast när jag inte är med mina ”vanliga kompisar” här. Visst jag tycker om dem, men ibland har de en fucking i pinne i röven och kan inte släppa loss och tittar ner på alla i omgivningen – orkar inte sånt. Just det, det var den dagen jag åkte direkt ifrån Rafas comunion. Usch den dagen gick jag i samma högklackade skor från tolv på morgonen till fyra på natten, tur att de skickade hem mig i taxi!

På söndagseftermiddagen var vi där med alla kusiner och åkte karuseller. De tvingade upp mig i alla karuseller med vatten och såklart blev jag asblöt.

Sen var det inte dags igen förrens på onsdagen. Vi gick bara halva dagen sen var det iväg till ferian. Det var 40 grader och jag trodde jag skulle dö. Från baren sprutade dem öl ur slang för att svalka men det blev mest bara klibbigt. De spelade den roligaste musiken, hade DJ:s som fick upp stämningen något otroligt och tävlingar där publiken deltog och avgjorde vem som vann. Det roligaste var nog när en tjej gick upp och sa ”oye moreno, mirame” (”ey du den mörke titta på mig!”), till en bartender och skrek en låtsats orgasm till honom. Även fast han var mörkhyad kunde man se hur han var röd som en tomat haha. Det tråkigaste var nog att typ tio tjejer skulle göra likadant.

Hem och byta om och äta och sen ut igen. Torsdagen såg väll ungefär likadan ut förutom att den slutade med en smärre katastrof. Fredagen skulle sett likadan om jag hade gått ut men det gjorde jag inte på grund utav katastrofen. Jag kunde riktigt höra igenom telefonen hur pappa skakade på huvudet när jag berättade vad som hänt. Vad som hände får ni lista ut själva med era fantasirika skallar.

Igår gick jag ut med helt annat folk än vad jag brukar och en fin person kastade pilar och vann en enorm panda till mig – som en jävla zigenare snodde, åh vad arg jag blev. Annars åkte jag karusell och käkade kebab. Fint slut på en kulig vecka.

Ping pong fuera

I lördags hade Rafa sin första comunión, vilket innebär att man tar nattvarden för första gången. Som konfirmation där hemma ungefär skillnad är dock att denna dag påstås vara den viktigaste i ett barns liv (man säger ja till att tro på gud) och man är bara åtta år. Man går på läran om katolicismen i två år innan man kan göra sin comunión och denna lördag var det dags. Det tog plats i kyrkan på torget bredvid vårt hus.

Stora delar av Natis familj bodde hemma hos oss och jag hade blivit utkastad ur mitt rum till att sova med ungarna. Inte så hemsk som det låter, det var ändock bara två dagar och det kan till och med jag stå ut med. I alla fall, upp tidigt på morgonen efter alldeles för lite sömn för att hinna få en dusch innan de var helt ockuperade. När jag sedan skulle började sminka mig frågade vartenda kvinna i huset mig om jag kunde sminka dem. Vad skulle jag säga, det var bara att skita i sig själv och sminka de andra. Det skulle börja klockan tolv och när klockan var tjugo över elva och jag sprang runt i pyjamas frågade Paco vad i hela världen jag höll på med och varför jag inte varför jag var klar. Då svarade jag surt att jag hade fått sminka hela huset. När någon lade en spydig kommentar fem minuter senare om hur klar jag var svarade Paco att ”men låt henne vara hon håller ju på, hon har fått sminka alla här bara för att de inte själva vet hur man gör!”

Ceremonin var som allt annat i kyrkan ”bla bla bla bla bla bla bla armeeeen”.

Sen åkte vi iväg till en restaurang med hela tjocka släkten och vänner. Innan i veckan hade jag frågat om vi skulle bli mycket folk ”Nej, det blir en liten comunion. Sådär en 50 personer bara”, oj vad lite…

Först var det tapas och mingel i typ två timmar, åh vilka underbara tapas. Ost och skinka och allt möjligt gott. Sen var det dags för att gå in och äta (även fast jag redan var proppmätt på alla smårätter) och de hade råkat placerat mig vid barnbordet. Så där fick jag sitta bland flygande pizza och chicken nuggets. Nati märkte det tillsist och sa till mig att flytta på mig till bordet där en del av Pacos brödrar med flickvänner och hans bandmedlemmar satt. Även fast det var kul att sitta med ungarna blev det faktiskt mycket trevligare att sitta hos de vuxna. Så mycket komplimanger för min spanska som jag fick i lördags har jag nog inte fått under hela året totalt, det var verkligen jättekul att få höra.

Kvällen avslutades med att jag gick ut med Pacos brödrar och kusiner, och jag behövde inte öppna min plånbok en ända gång. Jag behövde bara titta på något så köpte dem det till mig. När jag tillsist klagade på ont i fötterna (jag hade ju faktiskt haft på mig mina klackar lite för många timmar) sa de att vi skulle hem och stod med mig i en halvtimme i taxikö. När vi väll kom fram gav de mig en 20-sedel och puttade in mig i en taxi, för de ville inte riktigt avsluta än – men hade inte velat säga något till mig för då hade jag ju följt med trotts att jag egentligen inte orkat. Åh vad snälla de var, de måste vara rädda för Paco eller något. 

Vart har nu Karolina Lindberg hållt hus de senaste dagarna, jo det ska jag allt tala om.

Först var hon som sagt i Madrid, som ni kommer få bättre redovisning över sedan när hon känner för det och lyckas få så mycket tid vid datorn.

Sedan vart hon tvungen att åka till Pacos by och fira lite påsk på spanskt vis, och nu tänker hon sluta prata i tredje person… för det är så jobbigt.

Jag åkte i onsdags iväg till Pacos by som ligger här i Cordobaprovinsen, den heter Santaella. Här i Spanien firar man påsk på ett lite speciellt sätt jämfört med vad jag och antagligen ni är vana vid. Man bär på stora helgon som är en del i vad man kallar för processioner. Dessa helgon är riktig stora och väger väldigt mycket, ca 20-30 män hjälps åt att bära dem under rundan.

Före och efter helgonet går det så kallade nazarener, vilket är folk som bär en speciell dräkt (dräkterna varierar med vilken släkt, kyrka och helgon) med en lång tunika, cape och en strut över huvudet. Till sist går bandet som för det mesta spelar trummor och trumpet (musiken kan även varieras, ibland följer bara en kör och ibland är där ingen musik alls) och musiken anser jag är riktigt mäktig. När man bara hör trummorna på långt håll känns det som att man är med i en film och det vankas krig.

Så där ser tåget ut och det går runt i flera timmar. Även fast det egentligen bara är folk som är i samma släkt som Paco som får vara med och klä upp sig fick jag vara med ändå.

Den ”el paso” (rundan) som jag var med och gick tog fem timmar och när den var slut var jag förskräckligt trött – kan knappt föreställa mig hur trötta de måste ha varit de som bar på helgonet.

Kvinnan som är min kontaktperson på skolan är Pacos kusin och när hon såg mig blev hon jättechockad ”Karolina, du var den sista jag förväntade mig att hitta här uppklädd till nazarena”. Efter rundan var det uppdukat fullt med mat (skinka, ost, salami, småpajer och massa varianter) så dit gick jag med två släktingar till Paco som är i min ålder. De heter Priscila och Maricela, är systrar och adopterade från Costa Rica. Så ja det blev kvällsmat klockan tre på natten.

Det är svårt att förklara allt det här med ”los pasos”, man borde se det på riktigt.

Klockan nio på morgonen vaknade jag av en trumpetspelande-Jesus som tyckte att det var jätteroligt att väcka mig. Det var egentligen meningen att vi skulle vidare till stranden men eftersom Natis mamma har blivit väldigt sjuk så orkade hon inte och vi drog oss tillbaka till Cordoba istället. Visst hade det varit skönt att spendera en helg på stranden, men för att vara ärlig så inte en chans i världen att jag hade orkat bo så nära inpå dem i fyra dagar.

Vi åkte tillbaka och jag fick min första goda nattsömn på en vecka.

Igår var vi och tittade på processioner vid Mesquitan med den familjen som vi var och firade nyår hos. Helgonavbilderna var mycket bättre här än i byn och det kändes så häftigt att det var vid Mesquitan.

Vi gick ut och åt och beställde in stora tallrikar med lite av varje, då är det bara att ha sin gaffel i högsta hugg och roffa åt sig innan allt är slut. När jag kom hit hatade jag sättet att alla äter med varsin gaffel från samma tallrik, nu tycker jag nästan att det är lite charmigt.

Efter middagen gick jag och kollade på en sista procession som gick från Mesquitan, upp på romerska bron och över på andra sidan floden. Det är så (och jag hatar detta ordet men jag hittar inget annat) HÄFTIGT, så jävla mäktigt, stämningsfullt. 

Just det, Eleni ringde mig igår också och vi pratade en timme. Även fast det var över ett halvår sedan vi hördes via telefon kändes det som igår och att vi satt på varsin sida av Älggatan. Antar att det är så med riktiga kompisar, man behöver inte prata hela tiden och ändå vet man vart man har varandra. 

Och ni som är hemma ät:

Ägg ägg mera ägg är så får ni skägg

Jag hade en rätt fin helg sist måste jag säga. Började på fredagseftermiddagen med att gå hem till Lucia för att lämna en klänning som hon ville låna och för att titta på hennes kyckling. Ja, hon och massa andra tjejer har köpt varsin kyckling. Åh den var så dunig och söt. 60 cent kostade bara och den växer till en höna sen, snacka om billiga ägg. Fast den pep hela tiden, riktigt jobbig. Det gör den alltid tills klockan tre på morgonen – så ja en kyckling ska jag aldrig köpa som husdjur i alla fall.

Sen fortsatte det med fest på Plaza de Toros (tjurfäktningstorget för er stackare som inte kan ett ord spanska) som kallades för ”Baratillo”. Tyckte inte om det överhuvudtaget, helt överpackat med folk, man kunde knappt röra sig (så trångt så jag inte ens fick upp kameran i alla fall). Plus att det var på kullersten, och det är inte kul i killerskor. Som tur var tyckte inte de andra om det i heller så vi drog vidare ut istället.

På lördagen var det strålande fint väder och vi gick och käkade tapas vid Mesquitan. Det var nog den godaste tortillan jag någonsin ätit! Vi rörde oss vidare till en bar som ligger upphöjt på högsta våningen precis bredvid floden. Där var så fint! Tänk orientaliskt blandat med vita flygande lakan! Vi lade oss och solade och man blev verkligen äckligt svettigt så varmt det var. Cordoba ligger i en dal så värmen ligger som ett lock ovanpå.

Christinas pojkvän kom som heter Alejandro och han hade med sig en kortlek. Vi spelade en typ av kotte och Alejandro var typ den segaste, han fattade ingenting. Så jag och Pepa vann hela tiden.

Alla undrade varför jag var mycket brunare än dem: Hallå du är ju svensk, du ska bli RÖD! (tack mamma och pappa för kick ass pigment). Och visst är det skitkul att jag är så mycket brunare än dem.

Åh sådär vill jag spendera alla mina resterande lördagar här, först tapas sen sitta i solen på den fina baren.

Vi åkte ännu en gång till Baratillon för Christina ville vinna en speciell docka på lotteriet. Hon vann istället en dunk olivolja och ett gräsligt ljus. Jag fick önska vart vi skulle åka näst och då sa jag att jag ville dit där man kan se hela Cordoba ifrån. Fint var det!

På kvällen var vi bara jag Pepa och Teresa, och vi satte oss precis som vanligt där vi alltid sitter innan vi går ut – utanför Pizza Hut. När de var borta och kissade kom det förbi en som kör ut pizzor (det gör man på moppe här) och frågar om jag vill ha en pizza. Jag säger att jag inte har några pengar, och han svarar att jag ska få den gratis som present.

Jag trodde inte riktigt på honom och Pepa och Teresa trodde verkligen inte på mig när jag berättade det. Men när han kom med pizzan mindre än fem minuter senare fattade vi att det var på riktigt. Detta var verkligen det bästa på hela helgen, gratis pizza! Han sa att varje gång vi satt här och han jobbade skulle han ge oss pizza i fortsättningen!

Sen drog vi ut och det var en rolig kväll, även fast min kväll redan var gjord i sekunden vi fick pizzan.

Ciao

Lördag

Fredagen och lördagen smälte nästan ihop till en dag, men det gick ingen skärskild nöd på mig. Det var nog mer synd om Sanna och Linus som fick höra en överspeedad Karolina som inte pratade om något relevant överhuvudtaget oavbrutet i två timmar.

Efter jag svept kaffet sprang vi till Plaza Nueva där en guide väntade. Guiden hette Eric och var från US and A. Turen betalades direkt till guiden via dricks!

Vi blev runtguidade i det arabiska kvarteret Albaícin och fick höra en massa historier och fakta av Eric. Han tog oss till alla de ställena som min värdfamilj sa att man var tvungen att se om man var Granada. Bland annat till en utsiktsplats med en av de finaste utsikter jag någonsin sett. Sierra Nevada, Alhambra och resten av Granada i bakgrunden. Breathtaking. Tyvärr som jag sa innan så går bergen ihop med himlen när man tar bilder, så på bilderna ser det inget vidare ut.

Efter turen gick jag hem och sov två välbehövliga timmar, medan Linus och Sanna gick och tog varsin öl och tapas. De väckte mig och Linn lagom till att vi skulle laga lunch, och sen satt vi uppe på vår terrass återigen i solen och bara njöt av livet.

Men vi råkade sitta där lite för länge och helt plötsligt blev det bråttom, vi skulle hinna göra oss i ordning, plocka ihop mat, fixa piporna och springa bort upp till Albaícin för att se på solnedgången. Och eftersom det var så bråttom fick jag hoppa över ännu en gång att tvätta håret (så på lördagen var det en hel smörburk – inte en halv som på fredagen) men allt går att dölja med lite spray och tupering. Vi plockade ihop hur mycket mat som helst och började gå uppåt.

Vi gick till ett ställe som Eric tidigare på dagen under turen hade visat och tipsat oss om. Vi hann precis upp för att se en pytteliten sol gå ner på mindre än en minut, hej hoppsan vad snabbt det gick. Fast fint var det, ett rosaoranget Granada! Vi körde igång vattenpipan och plockade fram all mat. Åh vad mysigt det var, jag tycker nog att detta var bäst på hela resan. Vi stannade i flera timmar, åt upp nästan all mat och avverkade flera kol i pipan innan vi rörde oss neråt och hem igen.

Vi gick ut och tog öl på massa olika ställen, bland annat en bar som till hälften låg på gatan. Jag älskar konceptet, man köper en billig öl sen står man ute och dricker den (det finns en likadan bar här i Cordoba som alltid är proppfull med folk, tyvärr har jag aldrig varit där). Det var tänkt att vi skulle ut hela natten nu också, men så blev det inte. Jag var helt sjukt hungrig och ville hem och äta, så vi gick hem och började äta. Då kom tröttheten, jag hade nog inte kunnat vara vaken om jag så ens hade haft tandpetare i ögonen. Vi gick och lade oss istället, synd för jag hade velat gå till den klubben som halva Granada pratade om. Men ja, en annan gång förhoppningsvis. 

Fredag

Vi kom upp och iväg lite sent. Jag och Sanna hade först planerat att gå in i Katedralen men de stängde för siesta precis när vi kom dit, så typiskt (för övrigt hatar jag siesta stängt!). Vi gick en runda istället i de gamla fina arabkvarteren. Linn och Linus mötte upp oss och vi satte oss och tog en öl med tillhörande tapas. Det är det som är det fina med Granada, man köper en caña (en liten öl, som är precis lagom stor i värmen, vi svenskar tycker nog att den ser väldigt liten ut, vi med vår stor stark, men hur gott är det med varm avslagen öl?) och till ölen ingår det en tapas. Hur bra är inte det? Just där vi satt fick man någon tortilla variant som tapas, den var väldigt god. Åh varför är det inte så här i Cordoba, att tapasen ingår?

Vi köpte till en vattenpipa och satt väldigt länge och sippade på den. Linn och Linus blev så sugna på en egen så när vi var klara på tapasbaren gick vi runt bland de arabiska affärerna och letade vattenpipor. De hittade varsin pipa tillsist, värsta partypipan som blinkade och stod och jiddrade om två euro i säkert en halvtimme. De förlorade men ville ha piporna ändå.

Vi gick hem, lagade mat och åt den på den underbart soliga terrassen. Satt och solade tills solen gick ner och då började vi göra oss iordning för kvällen. Duschen på hostelet måste ha haft något starkt emot mig för varje gång jag försökte duscha var vattnet iskallt. Så det var bara till att förebereda sig inför kvällen med ett halv smörpaket i håret.

Vi gick först på teteria (tecafé kan man väll kalla det för), alldeles för dyrt te i en underbar miljö. Jag vill inreda mitt rum som den teterian vi var på. Väldigt orientaliskt och väldigt mysigt.

Efter teterian först förfest och sedan ut, tyvärr stannade Linus och Sanna hemma. Jag och Linn hade sådan sjuk tur, vi träffade ett gäng som var påväg till samma klubb som vi. Så vi slog följde med dem – inte visste vi att de kände vakten och gjorde så vi kom in gratis med gratis dricka – men det gjorde dem i alla fall. Riktigt tur alltså!

Vi stannade skitlänge och jag hade noll koll på tiden, men helt plötsligt var klockan sju och det stängde. Vi följde med gänget vi träffat på vägen dit på efterfest. Och på vägen fanns det en åsnestaty, och de övertygade oss om att man MÅSTE upp och sitta på den innan man får åka ifrån Granada. Så det var bara till att hasa sig upp, och då gick ju mina jeans sönder såklart.

Hela lägenheten var full av folk och jag och Linn som var riktigt övertrötta höll på att fjanta oss hela tiden. Synd att jag inte har några bilder därifrån men jag var i full gång med att sjunga på låtsas spanska, dansa fult, dricka öl, äta mat och la inte en tanke att föreviga denna tillställning. Ännu en gång glömde jag tiden totalt och klockan blev kvart i elva, fuck jag som skulle gå på guidad Granada tur klockan elva. Jag ville verkligen gå på denna turen plus att jag hade lovat Sanna att följa med, så jag kutade hem och mötte Linus och Sanna i dörren precis innan de skulle dra. Det var till att svepa en kaffe och sen iväg igen – kung på natten kung på dagen. 

Torsdag och tid för Alhambra. Jag hade redan vatt där ju när pappsen var här i december, men jag följde med ändå i hopp om att General Life (trädgården) skulle vara bättre. I december var det typ: bruna pinnar, bruna pinnar, nämen titta där – där har vi lite mer bruna pinnar.

Vi gick upp alldeles för tidigt och åkte med bussen upp till det gamla arabpalatset. Det var precis lika fint som förra gången och jag blev mer än imponerad, Sanna likaså som gick runt och fotade vart enda liten detalj där. Annat var det med Linus och Linn, de var så uttråkade hela tiden och tyckte allt såg likadant ut – ”har man sett en vägg har man sett alla”. Trädgården var väll lite bättre, men jag antar att om ännu ett par veckor är det nog otroligt vackert. Annars så var det helt fullt av människor nu på våren. När vi var där på vintern var där knappt en kotte, så om man inte är så där superintresserad av blommor rekommenderar jag att åka på vintern, så man slipper trängas med alla andra turister. Det var väldigt varmt och när det var dags för att aka hem var vi rätt möra - och somliga röda som tomater. 

På vägen hem gick vi och köpte ännu mer budgetmat (alltså pasta och tonfisk) och käkade kebab. Min första kebab på typ ett halvår.

På kvällen lagade vi tacos – just det vi handlade lite mer än bara tonfisk – och det blev grymt gott. Alla hade i smyg trott att det skulle bli hur misslyckat som helst men det blev skitbra.

Vi hade förfest nere i köket innan vi drog ut, det anslöt sig en mexikan som var på Europa-resa och en massa tyskar. En riktigt rolig blanding (även fast alla skulle sitta och skryta om sina jorden runt resor)! Mitt i natten drog vi ut medan tyskar och mexikaner stannade hemma men det var faktiskt inte så mycket folk ute en torsdag som vi trodde. Ändå lyckades vi bli medbjudna hem på efterfest ännu en gång.

Det var torsdagen det!