kalolina

Vart har nu Karolina Lindberg hållt hus de senaste dagarna, jo det ska jag allt tala om.

Först var hon som sagt i Madrid, som ni kommer få bättre redovisning över sedan när hon känner för det och lyckas få så mycket tid vid datorn.

Sedan vart hon tvungen att åka till Pacos by och fira lite påsk på spanskt vis, och nu tänker hon sluta prata i tredje person… för det är så jobbigt.

Jag åkte i onsdags iväg till Pacos by som ligger här i Cordobaprovinsen, den heter Santaella. Här i Spanien firar man påsk på ett lite speciellt sätt jämfört med vad jag och antagligen ni är vana vid. Man bär på stora helgon som är en del i vad man kallar för processioner. Dessa helgon är riktig stora och väger väldigt mycket, ca 20-30 män hjälps åt att bära dem under rundan.

Före och efter helgonet går det så kallade nazarener, vilket är folk som bär en speciell dräkt (dräkterna varierar med vilken släkt, kyrka och helgon) med en lång tunika, cape och en strut över huvudet. Till sist går bandet som för det mesta spelar trummor och trumpet (musiken kan även varieras, ibland följer bara en kör och ibland är där ingen musik alls) och musiken anser jag är riktigt mäktig. När man bara hör trummorna på långt håll känns det som att man är med i en film och det vankas krig.

Så där ser tåget ut och det går runt i flera timmar. Även fast det egentligen bara är folk som är i samma släkt som Paco som får vara med och klä upp sig fick jag vara med ändå.

Den ”el paso” (rundan) som jag var med och gick tog fem timmar och när den var slut var jag förskräckligt trött – kan knappt föreställa mig hur trötta de måste ha varit de som bar på helgonet.

Kvinnan som är min kontaktperson på skolan är Pacos kusin och när hon såg mig blev hon jättechockad ”Karolina, du var den sista jag förväntade mig att hitta här uppklädd till nazarena”. Efter rundan var det uppdukat fullt med mat (skinka, ost, salami, småpajer och massa varianter) så dit gick jag med två släktingar till Paco som är i min ålder. De heter Priscila och Maricela, är systrar och adopterade från Costa Rica. Så ja det blev kvällsmat klockan tre på natten.

Det är svårt att förklara allt det här med ”los pasos”, man borde se det på riktigt.

Klockan nio på morgonen vaknade jag av en trumpetspelande-Jesus som tyckte att det var jätteroligt att väcka mig. Det var egentligen meningen att vi skulle vidare till stranden men eftersom Natis mamma har blivit väldigt sjuk så orkade hon inte och vi drog oss tillbaka till Cordoba istället. Visst hade det varit skönt att spendera en helg på stranden, men för att vara ärlig så inte en chans i världen att jag hade orkat bo så nära inpå dem i fyra dagar.

Vi åkte tillbaka och jag fick min första goda nattsömn på en vecka.

Igår var vi och tittade på processioner vid Mesquitan med den familjen som vi var och firade nyår hos. Helgonavbilderna var mycket bättre här än i byn och det kändes så häftigt att det var vid Mesquitan.

Vi gick ut och åt och beställde in stora tallrikar med lite av varje, då är det bara att ha sin gaffel i högsta hugg och roffa åt sig innan allt är slut. När jag kom hit hatade jag sättet att alla äter med varsin gaffel från samma tallrik, nu tycker jag nästan att det är lite charmigt.

Efter middagen gick jag och kollade på en sista procession som gick från Mesquitan, upp på romerska bron och över på andra sidan floden. Det är så (och jag hatar detta ordet men jag hittar inget annat) HÄFTIGT, så jävla mäktigt, stämningsfullt. 

Just det, Eleni ringde mig igår också och vi pratade en timme. Även fast det var över ett halvår sedan vi hördes via telefon kändes det som igår och att vi satt på varsin sida av Älggatan. Antar att det är så med riktiga kompisar, man behöver inte prata hela tiden och ändå vet man vart man har varandra. 

Och ni som är hemma ät:

Ägg ägg mera ägg är så får ni skägg