kalolina

Jag hade en rätt fin helg sist måste jag säga. Började på fredagseftermiddagen med att gå hem till Lucia för att lämna en klänning som hon ville låna och för att titta på hennes kyckling. Ja, hon och massa andra tjejer har köpt varsin kyckling. Åh den var så dunig och söt. 60 cent kostade bara och den växer till en höna sen, snacka om billiga ägg. Fast den pep hela tiden, riktigt jobbig. Det gör den alltid tills klockan tre på morgonen – så ja en kyckling ska jag aldrig köpa som husdjur i alla fall.

Sen fortsatte det med fest på Plaza de Toros (tjurfäktningstorget för er stackare som inte kan ett ord spanska) som kallades för ”Baratillo”. Tyckte inte om det överhuvudtaget, helt överpackat med folk, man kunde knappt röra sig (så trångt så jag inte ens fick upp kameran i alla fall). Plus att det var på kullersten, och det är inte kul i killerskor. Som tur var tyckte inte de andra om det i heller så vi drog vidare ut istället.

På lördagen var det strålande fint väder och vi gick och käkade tapas vid Mesquitan. Det var nog den godaste tortillan jag någonsin ätit! Vi rörde oss vidare till en bar som ligger upphöjt på högsta våningen precis bredvid floden. Där var så fint! Tänk orientaliskt blandat med vita flygande lakan! Vi lade oss och solade och man blev verkligen äckligt svettigt så varmt det var. Cordoba ligger i en dal så värmen ligger som ett lock ovanpå.

Christinas pojkvän kom som heter Alejandro och han hade med sig en kortlek. Vi spelade en typ av kotte och Alejandro var typ den segaste, han fattade ingenting. Så jag och Pepa vann hela tiden.

Alla undrade varför jag var mycket brunare än dem: Hallå du är ju svensk, du ska bli RÖD! (tack mamma och pappa för kick ass pigment). Och visst är det skitkul att jag är så mycket brunare än dem.

Åh sådär vill jag spendera alla mina resterande lördagar här, först tapas sen sitta i solen på den fina baren.

Vi åkte ännu en gång till Baratillon för Christina ville vinna en speciell docka på lotteriet. Hon vann istället en dunk olivolja och ett gräsligt ljus. Jag fick önska vart vi skulle åka näst och då sa jag att jag ville dit där man kan se hela Cordoba ifrån. Fint var det!

På kvällen var vi bara jag Pepa och Teresa, och vi satte oss precis som vanligt där vi alltid sitter innan vi går ut – utanför Pizza Hut. När de var borta och kissade kom det förbi en som kör ut pizzor (det gör man på moppe här) och frågar om jag vill ha en pizza. Jag säger att jag inte har några pengar, och han svarar att jag ska få den gratis som present.

Jag trodde inte riktigt på honom och Pepa och Teresa trodde verkligen inte på mig när jag berättade det. Men när han kom med pizzan mindre än fem minuter senare fattade vi att det var på riktigt. Detta var verkligen det bästa på hela helgen, gratis pizza! Han sa att varje gång vi satt här och han jobbade skulle han ge oss pizza i fortsättningen!

Sen drog vi ut och det var en rolig kväll, även fast min kväll redan var gjord i sekunden vi fick pizzan.

Ciao

Söndag

Sista dagen eller morgonen, de andra åkte ju så förbannat tidigt! Jag fixade med att lägga in bilder i Linus dator, medan de åt frukost och packade det sista. Fick dock inte tid till att föra över Sannas bilder, så de får jag visa upp en annan gång.

Vi sa hejdå och jag blev lämnad kvar alldeles ensamen.

Jag måste säga att det är väldigt vemodigt att säga hejdå till människor som man verkligen klickar med – och som man inte vet ifall om och i så fall när man kommer träffas igen. Jag önskar verkligen att vi får pengar till en helg till någonstans, för det är några underbara personer jag har lärt känna. Synd att vi inte hamnade i samma stad här i Spanien, vi hade haft ett grymt år – kanske något snäpp sämre spanska, men åh vad roligt vi hade haft!

Jag tänkte att nu skulle en dusch sitta riktigt fint, tror fan inte att vattnet är iskallt då igen! Gick ner och åt frukost och var en sådan där som jag hatat hela helgen – ensam och kontaktsökande, vi hade ju haft efter oss sådana hela helgen.

Packade, checkade ut, fick lov att ställa mina väskor i källaren och styrde mina steg mot katedralen. Då var den stängd för besökare, men man kunde få gå i på mässa. Så det gjorde jag. Vilken tur att jag gått på många mässor här hemma annars hade jag nog känt mig väldigt förvirrad och bortkommen. Där var inte alls mycket folk på mässa och jag förstår dem, turister går in tar en bild och går ut igen. Kanske inte det bästa om man vill ha ro för själen och lite tid för sig själv.

Jag gick bort till de arabiska affärerna och köpte upp mig på saker till mitt rum – måste ju fylla ut väskan som ska hem (ja MFF skulle hem från Marbella på måndagsmorgonen och de kunde ta hem en av mina väskor, väskan var inte helt proppfull så vad finns det då för bättre ursäkt än shoppa den full?).

Och så där gick jag runt hela dagen, i affärerna varvat med en och annan tapas tills katedralen öppnade för turister igen. Katedralen var fin, även fast jag blev tusen gånger mer imponerad av katedralen i Sevilla. Den var inte jättestor och inte jätteutsmyckad. Självklart var den fin, men om jag måste välja slår Sevillas Katedral Granadas med hästlängder. Jag gick en lång runda på ett håll som vi inte varit på, då hittade jag en park (eller park och park, det var mest asfalt men de kallade det för park) la mig på en bänk och somnade i solen, vilket okomplicerat liv jag lever här egentligen.

Jag hade bestämt med Ruben (Natis kusin som jag lärt känna i byn) att jag kunde vara hemma hos honom fram till min buss gick mitt i natten 03.45. Jag hade inte köpt biljett till bussen än och när jag kom dit där vid elva på kvällen för att köpa min biljett säger han i luckan att de tog bort 03.45 bussen tidigare i veckan och sista bussen har redan gått. Jag trodde jag skulle dö, här har jag släpat världens jävla tyngsta väska hur långt som helst och så kommer jag inte ens kunna lämna av den.

Det hade verkligen behövts att jag hade fått iväg i alla fall mina vinterkläder, det är så grymt mycket saker som ska hem sen. Åh jag fick panik, jag ville verkligen komma till Malaga till varje pris. Men första bussen gick klockan sju på morgonen och det var då jag skulle stå på flygplatsen.

Åh vad drygt allting var, om jag bara hade åkt till busstationen tidigare hade jag ju sett att nattbussen inte gick och tatt en kvällsbuss. För övrigt tror alla att jag är dum i huvudet, att jag sett helt fel när jag letade upp bussarna på nätet. Men kom igen, så där jävla svårt är det inte att skriva in två städer och ett datum?!

Jag fick åka hem till Ruben igen och sova där hela natten och sen åkte jag hem till Cordoba på morgonen.

Det var en jättefin helg jag hade, även fast slutet var helt misslyckat (fan fan fan). I början när vi kom dit och vi var tvungna att prata engelska med resterande gäster så gick det helt enkelt inte, spanskan kom först hela tiden. Antar att det är ett gott tecken på att man är inne i inlärningsprocessen. I slutet av helgen när man pratat alla tre språken var min hjärna en riktig gröt av språk. Engelskan kom dock tillbaka rätt snabbt vilket känns väldigt skönt, det är nog trotts allt engelskan jag kommer ha mest nytta av i framtiden.

Just det förresten en rolig sak. Nati och Paco träffades i Granada och gissa vart någonstans, på den baren vid det torget där vi bodde och var inne och tog en öl en gång. Lustigt va?

Tack för helgen Sanna, Linus och Linn!

Lördag

Fredagen och lördagen smälte nästan ihop till en dag, men det gick ingen skärskild nöd på mig. Det var nog mer synd om Sanna och Linus som fick höra en överspeedad Karolina som inte pratade om något relevant överhuvudtaget oavbrutet i två timmar.

Efter jag svept kaffet sprang vi till Plaza Nueva där en guide väntade. Guiden hette Eric och var från US and A. Turen betalades direkt till guiden via dricks!

Vi blev runtguidade i det arabiska kvarteret Albaícin och fick höra en massa historier och fakta av Eric. Han tog oss till alla de ställena som min värdfamilj sa att man var tvungen att se om man var Granada. Bland annat till en utsiktsplats med en av de finaste utsikter jag någonsin sett. Sierra Nevada, Alhambra och resten av Granada i bakgrunden. Breathtaking. Tyvärr som jag sa innan så går bergen ihop med himlen när man tar bilder, så på bilderna ser det inget vidare ut.

Efter turen gick jag hem och sov två välbehövliga timmar, medan Linus och Sanna gick och tog varsin öl och tapas. De väckte mig och Linn lagom till att vi skulle laga lunch, och sen satt vi uppe på vår terrass återigen i solen och bara njöt av livet.

Men vi råkade sitta där lite för länge och helt plötsligt blev det bråttom, vi skulle hinna göra oss i ordning, plocka ihop mat, fixa piporna och springa bort upp till Albaícin för att se på solnedgången. Och eftersom det var så bråttom fick jag hoppa över ännu en gång att tvätta håret (så på lördagen var det en hel smörburk – inte en halv som på fredagen) men allt går att dölja med lite spray och tupering. Vi plockade ihop hur mycket mat som helst och började gå uppåt.

Vi gick till ett ställe som Eric tidigare på dagen under turen hade visat och tipsat oss om. Vi hann precis upp för att se en pytteliten sol gå ner på mindre än en minut, hej hoppsan vad snabbt det gick. Fast fint var det, ett rosaoranget Granada! Vi körde igång vattenpipan och plockade fram all mat. Åh vad mysigt det var, jag tycker nog att detta var bäst på hela resan. Vi stannade i flera timmar, åt upp nästan all mat och avverkade flera kol i pipan innan vi rörde oss neråt och hem igen.

Vi gick ut och tog öl på massa olika ställen, bland annat en bar som till hälften låg på gatan. Jag älskar konceptet, man köper en billig öl sen står man ute och dricker den (det finns en likadan bar här i Cordoba som alltid är proppfull med folk, tyvärr har jag aldrig varit där). Det var tänkt att vi skulle ut hela natten nu också, men så blev det inte. Jag var helt sjukt hungrig och ville hem och äta, så vi gick hem och började äta. Då kom tröttheten, jag hade nog inte kunnat vara vaken om jag så ens hade haft tandpetare i ögonen. Vi gick och lade oss istället, synd för jag hade velat gå till den klubben som halva Granada pratade om. Men ja, en annan gång förhoppningsvis. 

Fredag

Vi kom upp och iväg lite sent. Jag och Sanna hade först planerat att gå in i Katedralen men de stängde för siesta precis när vi kom dit, så typiskt (för övrigt hatar jag siesta stängt!). Vi gick en runda istället i de gamla fina arabkvarteren. Linn och Linus mötte upp oss och vi satte oss och tog en öl med tillhörande tapas. Det är det som är det fina med Granada, man köper en caña (en liten öl, som är precis lagom stor i värmen, vi svenskar tycker nog att den ser väldigt liten ut, vi med vår stor stark, men hur gott är det med varm avslagen öl?) och till ölen ingår det en tapas. Hur bra är inte det? Just där vi satt fick man någon tortilla variant som tapas, den var väldigt god. Åh varför är det inte så här i Cordoba, att tapasen ingår?

Vi köpte till en vattenpipa och satt väldigt länge och sippade på den. Linn och Linus blev så sugna på en egen så när vi var klara på tapasbaren gick vi runt bland de arabiska affärerna och letade vattenpipor. De hittade varsin pipa tillsist, värsta partypipan som blinkade och stod och jiddrade om två euro i säkert en halvtimme. De förlorade men ville ha piporna ändå.

Vi gick hem, lagade mat och åt den på den underbart soliga terrassen. Satt och solade tills solen gick ner och då började vi göra oss iordning för kvällen. Duschen på hostelet måste ha haft något starkt emot mig för varje gång jag försökte duscha var vattnet iskallt. Så det var bara till att förebereda sig inför kvällen med ett halv smörpaket i håret.

Vi gick först på teteria (tecafé kan man väll kalla det för), alldeles för dyrt te i en underbar miljö. Jag vill inreda mitt rum som den teterian vi var på. Väldigt orientaliskt och väldigt mysigt.

Efter teterian först förfest och sedan ut, tyvärr stannade Linus och Sanna hemma. Jag och Linn hade sådan sjuk tur, vi träffade ett gäng som var påväg till samma klubb som vi. Så vi slog följde med dem – inte visste vi att de kände vakten och gjorde så vi kom in gratis med gratis dricka – men det gjorde dem i alla fall. Riktigt tur alltså!

Vi stannade skitlänge och jag hade noll koll på tiden, men helt plötsligt var klockan sju och det stängde. Vi följde med gänget vi träffat på vägen dit på efterfest. Och på vägen fanns det en åsnestaty, och de övertygade oss om att man MÅSTE upp och sitta på den innan man får åka ifrån Granada. Så det var bara till att hasa sig upp, och då gick ju mina jeans sönder såklart.

Hela lägenheten var full av folk och jag och Linn som var riktigt övertrötta höll på att fjanta oss hela tiden. Synd att jag inte har några bilder därifrån men jag var i full gång med att sjunga på låtsas spanska, dansa fult, dricka öl, äta mat och la inte en tanke att föreviga denna tillställning. Ännu en gång glömde jag tiden totalt och klockan blev kvart i elva, fuck jag som skulle gå på guidad Granada tur klockan elva. Jag ville verkligen gå på denna turen plus att jag hade lovat Sanna att följa med, så jag kutade hem och mötte Linus och Sanna i dörren precis innan de skulle dra. Det var till att svepa en kaffe och sen iväg igen – kung på natten kung på dagen. 

Torsdag och tid för Alhambra. Jag hade redan vatt där ju när pappsen var här i december, men jag följde med ändå i hopp om att General Life (trädgården) skulle vara bättre. I december var det typ: bruna pinnar, bruna pinnar, nämen titta där – där har vi lite mer bruna pinnar.

Vi gick upp alldeles för tidigt och åkte med bussen upp till det gamla arabpalatset. Det var precis lika fint som förra gången och jag blev mer än imponerad, Sanna likaså som gick runt och fotade vart enda liten detalj där. Annat var det med Linus och Linn, de var så uttråkade hela tiden och tyckte allt såg likadant ut – ”har man sett en vägg har man sett alla”. Trädgården var väll lite bättre, men jag antar att om ännu ett par veckor är det nog otroligt vackert. Annars så var det helt fullt av människor nu på våren. När vi var där på vintern var där knappt en kotte, så om man inte är så där superintresserad av blommor rekommenderar jag att åka på vintern, så man slipper trängas med alla andra turister. Det var väldigt varmt och när det var dags för att aka hem var vi rätt möra - och somliga röda som tomater. 

På vägen hem gick vi och köpte ännu mer budgetmat (alltså pasta och tonfisk) och käkade kebab. Min första kebab på typ ett halvår.

På kvällen lagade vi tacos – just det vi handlade lite mer än bara tonfisk – och det blev grymt gott. Alla hade i smyg trott att det skulle bli hur misslyckat som helst men det blev skitbra.

Vi hade förfest nere i köket innan vi drog ut, det anslöt sig en mexikan som var på Europa-resa och en massa tyskar. En riktigt rolig blanding (även fast alla skulle sitta och skryta om sina jorden runt resor)! Mitt i natten drog vi ut medan tyskar och mexikaner stannade hemma men det var faktiskt inte så mycket folk ute en torsdag som vi trodde. Ändå lyckades vi bli medbjudna hem på efterfest ännu en gång.

Det var torsdagen det!