kalolina

Idag tar den tiodagarslångaferian slut. Det har varit fest i tio dagar här i staden med något som heter feria och kan väll liknas till stadsfestivaler ungefär. Varje stad i Spanien har feria men den här i Cordoba varar längst av alla, ferian i Sevilla är dock mest känd.

Alla har sagt till mig under hela året ”att när ferian har startat kommer du flippa ut totalt, det är helt galet, det är det bästa som finns” – nu har alla dagar gått och vad kan jag säga mer än att det bästa jag tyckte om med ferian var att vi fick ledigt i två och en halv dag. Det var typ som malmöfestivalen fast vi bytar ut alla matstånd mot diskotek och klubbar istället. Absolut,

visst det var skitkul med hur mycket fest och folk som helst, men SÅ speciellt var det inte.

Många av kvinnorna går runt i traditionella ”traje de gitana” alltså en flamencodräkt med volanger och blommor i håret och hela alltet. Dräkterna är verkligen hur fina som helst och dessutom svindyra. Räkna mellan 300-500 € för en dräkt och de väger hur mycket som helst. Så med tanke på min ekonomi och mitt redan alldeles för tunga bagage har det inte känts så aktuellt med en dräkt. Dock har alla mina kompisar klätt sig och kommit i nya dräkter varje dag, åh de har varit så fina.

Det började förra fredagen, och premiären till ära spöregnade det. Feria-området ligger bredvid stadens fotbollsarena på grusplaner och ni kan ju bara föreställa er själva vad resultatet blev. Mitt hår låg platt ner slickat runt huvet, mitt smink ett minne blott och jag var totalt genomblöt – det ända jag kunde tänka på var hur i helvete folk kunde tycka om det här?

Lördagen var jag där med Pacos släktingar och då var det riktigt roligt. Jag har kommit på att jag alltid har roligast när jag inte är med mina ”vanliga kompisar” här. Visst jag tycker om dem, men ibland har de en fucking i pinne i röven och kan inte släppa loss och tittar ner på alla i omgivningen – orkar inte sånt. Just det, det var den dagen jag åkte direkt ifrån Rafas comunion. Usch den dagen gick jag i samma högklackade skor från tolv på morgonen till fyra på natten, tur att de skickade hem mig i taxi!

På söndagseftermiddagen var vi där med alla kusiner och åkte karuseller. De tvingade upp mig i alla karuseller med vatten och såklart blev jag asblöt.

Sen var det inte dags igen förrens på onsdagen. Vi gick bara halva dagen sen var det iväg till ferian. Det var 40 grader och jag trodde jag skulle dö. Från baren sprutade dem öl ur slang för att svalka men det blev mest bara klibbigt. De spelade den roligaste musiken, hade DJ:s som fick upp stämningen något otroligt och tävlingar där publiken deltog och avgjorde vem som vann. Det roligaste var nog när en tjej gick upp och sa ”oye moreno, mirame” (”ey du den mörke titta på mig!”), till en bartender och skrek en låtsats orgasm till honom. Även fast han var mörkhyad kunde man se hur han var röd som en tomat haha. Det tråkigaste var nog att typ tio tjejer skulle göra likadant.

Hem och byta om och äta och sen ut igen. Torsdagen såg väll ungefär likadan ut förutom att den slutade med en smärre katastrof. Fredagen skulle sett likadan om jag hade gått ut men det gjorde jag inte på grund utav katastrofen. Jag kunde riktigt höra igenom telefonen hur pappa skakade på huvudet när jag berättade vad som hänt. Vad som hände får ni lista ut själva med era fantasirika skallar.

Igår gick jag ut med helt annat folk än vad jag brukar och en fin person kastade pilar och vann en enorm panda till mig – som en jävla zigenare snodde, åh vad arg jag blev. Annars åkte jag karusell och käkade kebab. Fint slut på en kulig vecka.

Ping pong fuera

I lördags hade Rafa sin första comunión, vilket innebär att man tar nattvarden för första gången. Som konfirmation där hemma ungefär skillnad är dock att denna dag påstås vara den viktigaste i ett barns liv (man säger ja till att tro på gud) och man är bara åtta år. Man går på läran om katolicismen i två år innan man kan göra sin comunión och denna lördag var det dags. Det tog plats i kyrkan på torget bredvid vårt hus.

Stora delar av Natis familj bodde hemma hos oss och jag hade blivit utkastad ur mitt rum till att sova med ungarna. Inte så hemsk som det låter, det var ändock bara två dagar och det kan till och med jag stå ut med. I alla fall, upp tidigt på morgonen efter alldeles för lite sömn för att hinna få en dusch innan de var helt ockuperade. När jag sedan skulle började sminka mig frågade vartenda kvinna i huset mig om jag kunde sminka dem. Vad skulle jag säga, det var bara att skita i sig själv och sminka de andra. Det skulle börja klockan tolv och när klockan var tjugo över elva och jag sprang runt i pyjamas frågade Paco vad i hela världen jag höll på med och varför jag inte varför jag var klar. Då svarade jag surt att jag hade fått sminka hela huset. När någon lade en spydig kommentar fem minuter senare om hur klar jag var svarade Paco att ”men låt henne vara hon håller ju på, hon har fått sminka alla här bara för att de inte själva vet hur man gör!”

Ceremonin var som allt annat i kyrkan ”bla bla bla bla bla bla bla armeeeen”.

Sen åkte vi iväg till en restaurang med hela tjocka släkten och vänner. Innan i veckan hade jag frågat om vi skulle bli mycket folk ”Nej, det blir en liten comunion. Sådär en 50 personer bara”, oj vad lite…

Först var det tapas och mingel i typ två timmar, åh vilka underbara tapas. Ost och skinka och allt möjligt gott. Sen var det dags för att gå in och äta (även fast jag redan var proppmätt på alla smårätter) och de hade råkat placerat mig vid barnbordet. Så där fick jag sitta bland flygande pizza och chicken nuggets. Nati märkte det tillsist och sa till mig att flytta på mig till bordet där en del av Pacos brödrar med flickvänner och hans bandmedlemmar satt. Även fast det var kul att sitta med ungarna blev det faktiskt mycket trevligare att sitta hos de vuxna. Så mycket komplimanger för min spanska som jag fick i lördags har jag nog inte fått under hela året totalt, det var verkligen jättekul att få höra.

Kvällen avslutades med att jag gick ut med Pacos brödrar och kusiner, och jag behövde inte öppna min plånbok en ända gång. Jag behövde bara titta på något så köpte dem det till mig. När jag tillsist klagade på ont i fötterna (jag hade ju faktiskt haft på mig mina klackar lite för många timmar) sa de att vi skulle hem och stod med mig i en halvtimme i taxikö. När vi väll kom fram gav de mig en 20-sedel och puttade in mig i en taxi, för de ville inte riktigt avsluta än – men hade inte velat säga något till mig för då hade jag ju följt med trotts att jag egentligen inte orkat. Åh vad snälla de var, de måste vara rädda för Paco eller något. 

Vissa människor i mitt casa kastar väldigt mycket sten i glashus, och folk med dubbelmoral och som just kastar sten i sköra glashus stör jag mig extremt på. Som igår till exempel så kom en viss person in i mitt rum (tror ni kan gissa vem vid det här laget) och säger ”Det här är inget rum, det här är en katastrof”. Man bara kom igen, visst mina böcker, papper och anteckningar låg precis överallt, dessutom var min byrå belamrad med grejer. Men man kunde se golvet i alla fall och det räknar jag som städat. (Helt på riktigt skulle jag gjort som Bella skojjade med mig om innan jag åkte – att jag borde ta en bild på mitt stökiga rum och ha att argumentera med när de skulle påstå att jag var stökig när jag i själva verket anser mitt rum kliniskt rent).

Grejen är ju den också att mitt rum här är jättelitet, och jag har massa saker – annars är jag van vid att sprida ut mig i två lägenheter. Så på riktigt har jag inte direkt något ställe att förvara alla saker.

Jag gjorde det väldigt lätt för mig. Jag stoppade in allting i garderoben, var inte upplagd för att storstäda.

Anyway, till saken. Det roliga är att Lola alltid säger att jag är den som har mest ordning på sitt rum och att de dära två vuxna som alltid klagar på mig och mitt rum – deras rum är alltid total katastrof efter helger och annat när Lola inte varit där. Tydligen har det blivit bättre sen jag kom hit (haha så patetiskt). Så sluta kasta stenar, du kommer få glas i huvet.