kalolina

I lördags hade Rafa sin första comunión, vilket innebär att man tar nattvarden för första gången. Som konfirmation där hemma ungefär skillnad är dock att denna dag påstås vara den viktigaste i ett barns liv (man säger ja till att tro på gud) och man är bara åtta år. Man går på läran om katolicismen i två år innan man kan göra sin comunión och denna lördag var det dags. Det tog plats i kyrkan på torget bredvid vårt hus.

Stora delar av Natis familj bodde hemma hos oss och jag hade blivit utkastad ur mitt rum till att sova med ungarna. Inte så hemsk som det låter, det var ändock bara två dagar och det kan till och med jag stå ut med. I alla fall, upp tidigt på morgonen efter alldeles för lite sömn för att hinna få en dusch innan de var helt ockuperade. När jag sedan skulle började sminka mig frågade vartenda kvinna i huset mig om jag kunde sminka dem. Vad skulle jag säga, det var bara att skita i sig själv och sminka de andra. Det skulle börja klockan tolv och när klockan var tjugo över elva och jag sprang runt i pyjamas frågade Paco vad i hela världen jag höll på med och varför jag inte varför jag var klar. Då svarade jag surt att jag hade fått sminka hela huset. När någon lade en spydig kommentar fem minuter senare om hur klar jag var svarade Paco att ”men låt henne vara hon håller ju på, hon har fått sminka alla här bara för att de inte själva vet hur man gör!”

Ceremonin var som allt annat i kyrkan ”bla bla bla bla bla bla bla armeeeen”.

Sen åkte vi iväg till en restaurang med hela tjocka släkten och vänner. Innan i veckan hade jag frågat om vi skulle bli mycket folk ”Nej, det blir en liten comunion. Sådär en 50 personer bara”, oj vad lite…

Först var det tapas och mingel i typ två timmar, åh vilka underbara tapas. Ost och skinka och allt möjligt gott. Sen var det dags för att gå in och äta (även fast jag redan var proppmätt på alla smårätter) och de hade råkat placerat mig vid barnbordet. Så där fick jag sitta bland flygande pizza och chicken nuggets. Nati märkte det tillsist och sa till mig att flytta på mig till bordet där en del av Pacos brödrar med flickvänner och hans bandmedlemmar satt. Även fast det var kul att sitta med ungarna blev det faktiskt mycket trevligare att sitta hos de vuxna. Så mycket komplimanger för min spanska som jag fick i lördags har jag nog inte fått under hela året totalt, det var verkligen jättekul att få höra.

Kvällen avslutades med att jag gick ut med Pacos brödrar och kusiner, och jag behövde inte öppna min plånbok en ända gång. Jag behövde bara titta på något så köpte dem det till mig. När jag tillsist klagade på ont i fötterna (jag hade ju faktiskt haft på mig mina klackar lite för många timmar) sa de att vi skulle hem och stod med mig i en halvtimme i taxikö. När vi väll kom fram gav de mig en 20-sedel och puttade in mig i en taxi, för de ville inte riktigt avsluta än – men hade inte velat säga något till mig för då hade jag ju följt med trotts att jag egentligen inte orkat. Åh vad snälla de var, de måste vara rädda för Paco eller något.